Än en gång blir jag påmind om min galna ungdomstid.
Minns inte exakt hur gammal jag var, men jag bör ha gått i högstadiet. Min kompis och hennes bror hade nån slags fest, fast nu i efterhand minns jag bara att det var en annan kille närvarande utöver oss. Förmodligen var vi fler än så, men det var kring oss dramat utspelade sig. Vid denna tid var jag och min väninna helnykterister och jag minns inte hur mycket alkohol som kan ha flödat för de andra, men det begav sig inte bättre än att kompisens bror hamnade i gräl med sin bäste vän.
Bäste vännen var förbannad för att kompisens bror pratat "för mycket" med flickvännen - som alltså ej närvarade vid denna begivenhet. Tydligen fanns det nån oskriven lag om otillbörligt fraterniserande som brutits. Bäste vännen gjorde dramatisk sorti till husets garage/verkstad, men kallade efter en stund på sin vän. Då var han nämligen lite brydd över den skada han i ilskan tillfogat sig. Panik utbröt och bäste vännen släpades in i boningen igen.
Han hade valt att uttrycka sin frustration genom att över sin ena arm hälla förtunning och sedan antända den.
Nu visste man inte vad man skulle ta sig till. Branden var vid det laget redan släckt. Jag vet inte om jag själv vågade titta på eländet, om jag har en minnesbild eller om det är en efterkonstruktion, men jag vet att jag bekymrade mej för vad elden skulle ha gjort med hans tatueringar. I den stunden var det en smärre detalj i den allmänna oredan. Skulle han spola armen med kallt vatten? Vira in den i en handduk? Någon mindes något om att man skulle strö salt i sår och var på vippen att göra detta när jag fick stopp på vederbörande. Det är helt vansinnigt hur illa hjärnan samarbetar med en när man får panik! Ett lösryckt uttryck förväxlas med Första Hjälpen-ABC.
Vi ringde efter ambulans, men de ville inte skicka någon eftersom det bara var armen som skadats. Hälften av oss var för unga för att ha körkort, den andra hälften hade druckit. Man fann inte på nån annan råd än att ringa den sovande flickvännen ett par mil bort, hon som bråket handlat om, och be henne köra sin pojkvän till akuten.
Ynglingen log fåraktigt när han hämtades och tvingade alla lova att vi skulle hålla liv i festen tills han kom tillbaka. Trots detta löfte bröt vi upp och det var nog tur eftersom grabben isolerades i ett syrgastält ett antal dagar.
Detta minne blossade upp när jag läste om en annan idiot som gjorde en liknande grej. Och jag tänker förstås att jag borde ha bloggat om detta för länge sen så folk slipper testa såna här vrickade grejer själva. Fast om nu situationen skulle uppstå igen skulle ni läsare ändå undra: hur var det nu, skulle man hälla salt i brännsår eller ej?