Hur kommer det sig att månen är en "han" på germanska språk, och en "hon" på romanska? Varför är solen femininum i Sverige och Tyskland, och maskulinum i Frankrike och Spanien? Vilken kulturell skillnad har gett upphov till detta? Är det så enkelt att det generellt sett är svalare på de platser där människor talar germanska språk, och solen därför ses som en livgivare, vilket är lika med kvinna, medan solen dödar i sydligare länder, där man talar romanska språk?

Jag är visst efterlyst. Det måste betyda att jag är efterlängtad, men att jag har varit lat. Eller var det något speciellt?

I alla fall. Jag har funderat över språk och kultur på sistone. För att lära sig ett språk måste man förstå dess kulturkontext, och för att förstå en kulturkontext måste man lära sig dess språk. Även om jag kan tillräckligt mycket franska för att förstå orden i uttrycket "un violon d’Ingres", ja, även om jag förstår innebörden i uttrycket, så kan jag inte förstå det förrän jag har lärt mig en del om konstnären Jean Auguste Dominique Ingres, och hans passion för violinen.

Ett intressant perspektiv är att titta på hur svordomar och slanguttryck konstrueras i olika språk. Vi är alla bekanta med svenskans tendens att åkalla underjordens makter och MTV-amerikanskans sexualfixering. Just religion och sexualitet är ett vanligt återkommande tema i många språk, men hanteras lite annorlunda. Jag kände en gång en kvinna som gärna svor på katalanska. Hon tyckte att det var så målande, och utbrast vid ett flertal tillfällen: "Em cago en Déu, en la creu, en el fuster que la fen i en el fill de puta que va plantar el pi!" Vad betyder då detta? Gissa. 

I franskan använder man gärna slanguttryck som har med mat att göra. En del finns förstås även på svenska, som till exempel "mettre tous les oeufs dans le même panier" (att lägga alla ägg i en korg), men långt ifrån alla.

Så. Vad tror ni att dessa uttryck kan betyda?

Cracher dans la soupe. (Spotta i soppan.)

Raconter des salades. (Berätta sallader.)

Croquer la pomme. (Bita i äpplet.)

Utmaningen antagen!

"Förfärligt nog tror jag det är möjligt att svika någon man älskar över allt annat. Inte minst för att det är så lätt att svika sig själv." Det är så otroligt mycket lättare att svika sig själv än någon man älskar. Det är lättare att ljuga för sig själv, att vara elak mot sig själv och att behandla sig själv illa, än att utsätta någon annan för samma sak.

Jag har aldrig varit otrogen. Jag har svårt att se att jag skulle kunna vara otrogen. Det borde ju vara så att det är något i ens förhållande som saknas om man är otrogen, men nog kan man bli full och kåt en ensam konferenshelg.

Polyamorösa människor säger inte att deras förhållanden är olyckliga. De säger att man aldrig kan få alla sina behov tillfredsställda av en och samma person. Betyder det bara att de är ärligare? Varför är det så viktigt för oss med monogami att vi tar den för given? Varför är ett förhållandes välbefinnande baserat på ett koncept som vi inte har valt, något som bara finns där? 

Det är väldigt svårt, och väldigt roligt med översättningar. Själv är jag vansinnigt förtjust i direktöversättningar. "Jag kände mig i alla fall inte som en hackad lever längre", står det till exempel i en av böckerna jag läser just nu. Översättningar där, trots att man inte har tillgång till originalet, vet precis vilket uttryck som ligger till grund. Är det en dålig översättning som inte tar hänsyn till idiomatiska uttryck? Eller är det en bra översättning som ger lokalkänsla och berikar språket? Är anglicismer (och för den delen gallicismer, finlandismer och alla andra liknade -ismer) enbart av ondo?