När jag blev utskälld av en deckardrottning (ante litteram)
Min bloggvän Pseudonaja har skrivit ett kul inlägg om när han blev utskälld av Gene Simmons (som förresten visar sig vara mycket snyggare flintis än med peruk. Gene alltså, har dåligt koll på Pseudos hårstatus). Det fick mig att tänka på när jag också blev utskälld av en sk vip, men inte av någon rockstjärna utan av deckarförfattarinnan Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange). Jag skulle inte tro att hon är särskild känd idag; hon var verksam före den stora deckardrottningboomen här i landet. Pseudo menar att han drar sig till minnes att ha läst en bok av henne som inte imponerade särskilt mycket på honom. Förmodligen har han rätt. Jag har själv svaga liknande minnen. Hur som helst, i min ungdom var jag redaktör för en tidning/tidskrift (eller vad man skall kalla det) för ett fackligt studerandeförbund. Vi fick för oss att ringa till kändisar och fråga dem om deras fackliga intresse. Jag fick tag på Kurt Olsson och han (ja ja, Brandeby alltså) var mycket ämabel och svarade lite halvroat på frågorna, särskilt på "Är du med i facket?", en fråga som Kurtan själv gärna ställde. Vill minnas att ett annat intervjuobjekt var Joakim Pirinen, som också snällt ställde upp i denna förnedring. Men inte Dagmar!!! Kanske jag väckte henne när jag ringde (hon var känd för att sova på dagen och arbeta på natten), trots att jag ringde framemot kvällskvisten? Jag blev i alla fall rejält utskälld för att ha stört henne med något så ointressant (OK, hon kanske hade en poäng där, men ändå) och löjligt. Jag bad snällt om ursäkt och la på. Det blev inga fler intervjuer, förresten så gick väl publikationen i graven kort därefter.
Det är dåligt med hår här också. “Det växa ingen mossa på en diamant” som det brukar heta.”
Det du berätta låter lite som det som nyanställda journalister på kvällstidningar brukar åka på: “Ring Lasse Berghagen, Lill Lindfors och Loket och fråga hur dom ska fira midsommar i år!”
pseudonaja — 22-01-2009 @ 14:05
Ja, typ så! Det enda roliga med det hela var just att fråga Kurt Olsson om han var med i facket. Till och med Brandeby skrattade då.
Ullah — 22-01-2009 @ 16:02
Ja, visst var han skoj? Han var nästan roligare på radio där under det tidiga 80-talet. Sedan när figuren skulle föras över på TV så blev det lite urvattnat.
pseudonaja — 22-01-2009 @ 20:49
Hihihi! När jag var liten busringde jag en gång till alla Kurt Olsson i Göteborg och pratade bebisspråk och frågade efter autografer. De flesta var jättesnälla och försökte förklara att det var Lasse Brandeby jag skulle ringa till, men jag fattade förstås ingenting…
Åsna — 23-01-2009 @ 01:34
Pseudo: jag tror faktiskt aldrig att jag hörde honom på radio!
Åsna: det var inte snällt…
Ullah — 25-01-2009 @ 01:25
Men Åsna! har du talat om det för din mamma?
Fru Decibel — 25-01-2009 @ 07:33
Ullah: Nej, jag var ett elakt barn.
Fru: Nu har jag ju det.
Åsna — 25-01-2009 @ 13:12
Jag hade kompisar som lyckats fixa en intervju med Rickard Wolff och han fick frispel när han dök upp och insåg att det var LOKALTV, inte “riktig” tv. Han var dryg, otrevlig och tyckte frågorna var idiotiska och drog som en avlöning efteråt. Tydligen var lokaltv under hans värdighet då.
Salt — 25-01-2009 @ 22:56
Aj aj, kändisars gloriror hänger ofta på sned. Minns allt när det skickats ett vänligt brev till ett antal kändisar om att medverka med vad de hade lust i fackförbundstidningen jag jobbade på. Jag tyckte tilltaget var rätt fånigt och ville inte ta över jobbet att ringa runt till dem och påminna. Det gjorde redaktören i stället. Han fick in ett enda bidrag från den minst kände, fick ta emot ett par sura avvisande och en jätteutskällning från Kerstin Ekman med ungefär samma argument som Dagmar Lange, att en simpel redaktör hade mage att störa henne i hennes viktiga jobb.
Annaa M — 26-01-2009 @ 01:18
Jag har läst alla deckare av Maria Lang, de var jättepopulära då, på 60-70-talet, och jag gillade dem skarpt (som man sa då).
Rutan — 27-01-2009 @ 23:28
Rutan: Undrar om de håller för omläsning?
Ullah — 28-01-2009 @ 08:09