Min bloggvän Pseudonaja har skrivit ett kul inlägg om när han blev utskälld av Gene Simmons (som förresten visar sig vara mycket snyggare flintis än med peruk. Gene alltså, har dåligt koll på Pseudos hårstatus). Det fick mig att tänka på när jag också blev utskälld av en sk vip, men inte av någon rockstjärna utan av deckarförfattarinnan Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange). Jag skulle inte tro att hon är särskild känd idag; hon var verksam före den stora deckardrottningboomen här i landet. Pseudo menar att han drar sig till minnes att ha läst en bok av henne som inte imponerade särskilt mycket på honom. Förmodligen har han rätt. Jag har själv svaga liknande minnen. Hur som helst, i min ungdom var jag redaktör för en tidning/tidskrift (eller vad man skall kalla det) för ett fackligt studerandeförbund. Vi fick för oss att ringa till kändisar och fråga dem om deras fackliga intresse. Jag fick tag på Kurt Olsson och han (ja ja, Brandeby alltså) var mycket ämabel och svarade lite halvroat på frågorna, särskilt på "Är du med i facket?", en fråga som Kurtan själv gärna ställde. Vill minnas att ett annat intervjuobjekt var Joakim Pirinen, som också snällt ställde upp i denna förnedring. Men inte Dagmar!!! Kanske jag väckte henne när jag ringde (hon var känd för att sova på dagen och arbeta på natten), trots att jag ringde framemot kvällskvisten? Jag blev i alla fall rejält utskälld för att ha stört henne med något så ointressant (OK, hon kanske hade en poäng där, men ändå) och löjligt. Jag bad snällt om ursäkt och la på. Det blev inga fler intervjuer, förresten så gick väl publikationen i graven kort därefter.