Medan min medbloggare Salt berättar om sin dramatiska ungdom, sitter jag och knåpar med en lista låtar som skall beskriva mig på något sätt. Jag fastnade i några låtar som var viktiga för mig i cirka 7-20-årsåldern. En gigantisk mängd är inte med, eftersom man enligt Mymlans utmaning bara fick välja tolv stycken. Så småningom kanske jag uppdaterar med en förklaring till varför jag valt som jag valt, vi får se.

http://open.spotify.com/user/ullah/playlist/6SkGFaH7UcF8Qe3QFdV1Wk

Uppdatering med en lista på låtarna:

Telegram Sam – T. Rex: Kunde inte hitta Solid Gold Easy Action, en av mina allra första singlar. Fick den i julklapp när jag var cirka 7-8 år. T. Rex var så himla bra.

No More Mr. Nice Guy – Alice Cooper: Också Alice var bra, särskilt Billion Dollar Babies-albumet. (Han har spelat in följande låt ur JCS också.)

King Herod’s Song ur Jesus Christ Superstar: Världens bästa musikal. Jag bara älskar den. Fastnade för den på lågstadiet, jag och min kusin var JCS-tokiga. Har bloggat om det tidigare.

 

Night in the City – ELO: Den första stora konserten jag var på var med Electric Light Orchestra på Scandinavium. Jag fick gå med en äldre granne.

 

The Second Sitting for the Last Supper – 10cc: Three yids and a yok, världens bästa grupp.

 

My Perfect Cousin – The Undertones: När de spelade i Karlshamn åkte jag och mina kompisar dit. Det var 1981. Efter spelningen trängde vi oss in backstage och tillbringade hela natten med gänget på Scandic Hotell. Fast det var nästan omöjligt att fatta vad Derry-killarna sa. De slog inte sönder någonting, men hotellpersonalen flyttade oss allihop till ett annat rum för att inte störa andra gäster. Det rum fick vi när alla drog sig tillbaka framåt småtimmarna. Tror ni vi lyckades sova något? John O’Neills fru tog några kort och skickade ett till mig efteråt.

 

The Affectionate Punch – The Associates: Hörde dem i London på någon klubb, kanske var det The Marquee.

 

Through With You – Leyton Buzzards: LB får tillsammans med The Associates representera min "new wave"-period. Hittade inte Saturday Night (Beneath the Plastic Palm Trees). Hittade inte en massa av de halvobskyra band jag gillade, efter att ha hört dem på John Peels show. Ja, jag fick in engelska Radio One hemma och ja, stora delar av nattsömnen försvann till förmån för JP. Och nej, varken MTV eller Youtube fanns när jag var ung. Inte ens kabeltv.

 

Love is the Drug – Roxy Music: Behöver jag förklara något?

 

My Body the Car – Godley & Creme: Två av ovannämnda yidsen som enligt mig klarade sig bättre än andra hälften av 10cc som fortsatte under falskflagg.

 

Mr. Pink – Level 42: Hörde dem i Frölundaborg och i Rom. De får också representera isländska Mezzoforte som jag inte kunde hitta på Spotify.

 

Crime of the Century - Supertramp: Jag lyssnade på denna LP om och om igen när jag läste Rendezvous With Rama av nyligen bortgångne Arthur C. Clarke. För mig är de intimt förknippade.

Än en gång blir jag påmind om min galna ungdomstid.

Minns inte exakt hur gammal jag var, men jag bör ha gått i högstadiet. Min kompis och hennes bror hade nån slags fest, fast nu i efterhand minns jag bara att det var en annan kille närvarande utöver oss. Förmodligen var vi fler än så, men det var kring oss dramat utspelade sig. Vid denna tid var jag och min väninna helnykterister och jag minns inte hur mycket alkohol som kan ha flödat för de andra, men det begav sig inte bättre än att kompisens bror hamnade i gräl med sin bäste vän.

Bäste vännen var förbannad för att kompisens bror pratat "för mycket" med flickvännen - som alltså ej närvarade vid denna begivenhet. Tydligen fanns det nån oskriven lag om otillbörligt fraterniserande som brutits. Bäste vännen gjorde dramatisk sorti till husets garage/verkstad, men kallade efter en stund på sin vän. Då var han nämligen lite brydd över den skada han i ilskan tillfogat sig. Panik utbröt och bäste vännen släpades in i boningen igen.

Han hade valt att uttrycka sin frustration genom att över sin ena arm hälla förtunning och sedan antända den.

Nu visste man inte vad man skulle ta sig till. Branden var vid det laget redan släckt. Jag vet inte om jag själv vågade titta på eländet, om jag har en minnesbild eller om det är en efterkonstruktion, men jag vet att jag bekymrade mej för vad elden skulle ha gjort med hans tatueringar. I den stunden var det en smärre detalj i den allmänna oredan. Skulle han spola armen med kallt vatten? Vira in den i en handduk? Någon mindes något om att man skulle strö salt i sår och var på vippen att göra detta när jag fick stopp på vederbörande. Det är helt vansinnigt hur illa hjärnan samarbetar med en när man får panik! Ett lösryckt uttryck förväxlas med Första Hjälpen-ABC.

Vi ringde efter ambulans, men de ville inte skicka någon eftersom det bara var armen som skadats. Hälften av oss var för unga för att ha körkort, den andra hälften hade druckit. Man fann inte på nån annan råd än att ringa den sovande flickvännen ett par mil bort, hon som bråket handlat om, och be henne köra sin pojkvän till akuten.

Ynglingen log fåraktigt när han hämtades och tvingade alla lova att vi skulle hålla liv i festen tills han kom tillbaka. Trots detta löfte bröt vi upp och det var nog tur eftersom grabben isolerades i ett syrgastält ett antal dagar.

Detta minne blossade upp när jag läste om en annan idiot som gjorde en liknande grej. Och jag tänker förstås att jag borde ha bloggat om detta för länge sen så folk slipper testa såna här vrickade grejer själva. Fast om nu situationen skulle uppstå igen skulle ni läsare ändå undra: hur var det nu, skulle man hälla salt i brännsår eller ej?