Eftersom jag varit dålig på att skriva här hakar jag på Ullahs tema nedan!

Jag gick i skolan i en liten bruksort och där var det tradition att Lucia var en ståtlig niondeklassare med långt lockigt hår. Var man inte underskön och begåvad med blont hårsvall kunde man glömma att få vara Lucia, med andra ord. När det så blev dags att utvälja en lycklig ung mö hampade det sig inte bättre att det inte fanns nån flicka med långt blont hår! 90% av oss visste ju att det aldrig kunde bli tal om att någon av oss skulle bli Lucia, så få engagerade sig i urvalsprocessen. Till min förvåning föll valet på en kille i nian som hade långt blont hårsvall som lockade sig över ryggen. (Detta var på den tid då det fanns en folkgrupp som kallade sig hårdrockare, och de stolserade gärna med stora hårmaner.) Ett ypperligt val! Plötsligt kändes det mer lättsamt och roligt, det blev ingen populäritetstävling trots allt!

Nu minns jag inte hur det blev till slut. Förmodligen var det både rektor och den religiöse musikläraren som avstyrde det hela och valet föll istället på en tjej som var lika långhårig, men brunett. I efterhand kom nån på att det inte gjorde så mycket att hon inte var blond, den ursprungliga Lucia var ju iallafall italienska och garanterat brunett! En tydlig efterhandskonstruktion som garanterat glömdes bort till kommande år då det fanns långhåriga blondiner att tillgå igen.

Det roar mej att så många kvinnor tar så illa vid sig av tanken på en manlig Lucia. Det luktar bitterhet, "ännu ett område där mannen tar över, och kvinnan förpassas till bakgrunden". Som om det vore ett hot mot kvinnans position i samhället.

Är ni galna? Ser ni inte vilket jättelyft det vore för jämställdheten? Om Jan Guillou med ljus i hår iklädde sig en florstunn nattsärk och sjöng med sin allra blidaste stämma över knäppta händer och tvingades skrida försiktigt så låren skavde mot varann, vore det inte precis vad vårt land behövde? De där Luciatågen där frontfiguren tvingas stå tyst hela tiden hade väl passat ännu bättre? Tänk att bara stå och vara kuttersmycke, att le, vara söt och hålla käften, det är det nog inte alla karlar som upplevt!

Låt dem, säger jag.

Åter till åttiotalet. Den manlige Lucian in spe hade jag ett två eller tre veckor långt förhållande med. Säkert var det hans 15 minutes of fame som lockade. 15 år senare hamnade han i slagsmål med en släkting och det bar sig inte bättre än att släktingen dog av’et. Så där ser man hur det går när man hindrar pojkar från att vara Lucia! Tag lärdom av min historia.

Jag funderar på om jag skall lägga mig i Lucia-debatten lite mer aktivt. Dels handlar om ifall pojkar skall kunna vara Lucia eller inte, dels handlar det om det trauma som tydligen många går igenom i samband med den plågsamma valprocess som uppenbarligen styrs av en inneklick bestående av ganska elaka tjejer. Å andra sidan finns det de som har helt andra erfarenheter. Vad gulligt det låter med ett könsomvänt luciatåg! När jag tänker på saken har jag inte mer att tillägga än vad jag redan skrivit i några kommentarer till länkarna.