Klicka för att till fullo kunna njuta av Seagals varierande ansiktsuttryck.

Som kanske framgår av förra inlägget var jag nere på stan igår. Det händer alltmer sällan att jag tar mig dit, för jag får allt svårare att stå ut med alla lukter överallt. En kvinna steg på bussen och satte sig framför mig. Hon stank av rök och jag höll nästan på att kräkas. Så är det alla dessa parfymer. Inte bara människorna utan också butikerna är numera parfymerade. Jag mår dåligt av detta. Har tidigare skrivit om det här.

Idag såg jag den där kvinnan Fru D. berättat om i sin blogg, hon som sitter i Brunnsparken och blåser håglöst på en blockflöjt i hopp om att få pengar. Jag blev begeistrad när hon först bara spelade EN ton om och om igen. Bredvid sig hade hon en plastpåse och jag lyckades identifiera en del av innehållet: kanelbullar! Och plötsligt bytte hon ton!

Sen gick jag vidare.

Idag var jag med om någonting roligt faktiskt. Jag träffade en moster som jag inte sett på flera år och vi fick många goda skratt tillsammans med hennes syster, min mamma. Först blev det senaste nytt om kusiner och kusinbarn, och sedan gick vi över till förfäderna och våra teorier om dem. Min mamma hämtade några gamla porträtt från väggen och vi bröt upp ramarna i hopp om att få reda på exakt vilka gubbarna var. Tyvärr stod det ingenting, men kul var det. Till sist dryftade vi det i familjen seglivade ryktet om att en av anfäderna skulle ha varit den ökände Fouché. Min morfar lär på sin tid (typ trettiotalet) ha gjort ihärdiga försök att få reda på sanningen av en äldre släkting, som visste något men vägrade yppa ett ord. Allt är höljt i dunkel. Endera dagen skall jag forska vidare i hela historien.

För att inte göra Howdy besviken, så skall jag härmed försöka skärpa mig och skriva lite oftare, åtminstone den följande veckan. Jag piggar upp mig själv med en bild på den skojige BOBOBOBOBOBOBOBOBO. Någon som känner igen honom? Hans vapen är hans näshår och hans pappa är en hårboll.

Min bloggvän Pseudonaja skriver idag att han är på uselt humör. Då kan jag hälsa att det är jag med. Inte för att jag vann i hans utmärkta tävling häromdagen (det var ett ljustecken i mitt mörker), utan för att jag ständigt är så TRÖTT och inte orkar göra någonting. Kroppen känns som bly och hjärnan känns, förutom huvudvärken som plågat mig i flera dagar, som om den var inlindad i vadd. Det tynger över bröstet och jag har varit förkyld sedan åtminstone början september. Jag längtar efter energi. Det skulle vara roligt att vakna någon morgon och känna sig glad och pigg. Allt jag skall göra kräver en enorm kraftansträngning, också sådant som egentligen skulle vara roligt. Men ingenting känns roligt, allt känns bara som en stor plåga.

Jag blir så GALEN på sådant här. Och inte ett ord om hundägaren. Jag håller med Ibrahims pappa: varför var inte skolgården inhägnad? Åh, vad hemskt. Mordförsök är det.

Förra året lyckades jag ju faktiskt pricka in rätt litteraturpristagare, men i år tror jag att jag ligger lågt. Vi får väl se om min favorit får utmärkelsen, vem vet. Både medicinpriset och fysikpriset som precis tillkännagjorts verkar ju förresten redan vara skandaler. Angående medicinpriset har tydligen en enorm tabbe gjorts genom att förbigå den amerikanske forskaren Robert Gallo (en ledare inom aids-forskningen), som SvD skriver, och i Italien är forskarsamhället i uppror eftersom inte Nicola Cabibbo, c:et i CKM-matrisen, inte fick vara med och dela fysikpriset. Jag tycker det verkar som kritikerna har rätt.

Uppdatering: angående fysikpriset fick jag denna utförliga och pedagogiska förklaring av Dr M. Jätteintressant! Tack!

När jag såg så fina bilder på kastanjer hos Annika Bryn, blev jag påmind om en liten dikt jag lärde mig som liten:

Åh, kastanj som föll på marken

från ett träd i gröna parken

vänta på mig vintern lång

sommarn kommer nog en gång

och då går vi på upptäcksfärd

in i en förtrollad värld

***

Jag önskar att jag visste hur jag skulle fixa ett annat radavstånd. Hur som helst, dikten är citerad ur minnet och kommer från en bok av Beverly Nichols. Han var känd för sina trädgårdsböcker och en massa annat, men för mig finns bara hans tre böcker Trädet som kunde niga, Den förtrollade floden och Det förtrollade berget. Böcker som jag läste om och om igen när jag var liten, särskilt de två senast nämnda eftersom den första var svår att få tag på. Det har senare givits ut en förkortad version av Trädet som kunde niga, men det är ju inte samma sak. I Den förtrollade skogen blir en flickas lillebror förvandlad till en liten fisk, och hon blir tvungen att skaffa gälar så hon kan andas under vattnet och rädda honom. Jag identifierade mig och min lillebror med dessa två figurer. I böckerna finns häxan Fröken Smith, och hon blev väl lite kändis sådär på senare år eftersom Nichols skrev en bok till i serien på sjuttiotalet, men då var det för sent för mig.

Den lilla dikten jag citerar ovan skulle man läsa varje gång man under vintern öppnade en låda innehållande en kastanj man plockat. Hade kastanjen flyttat på sig i lådan visste man att trolleriet fungerade. Till sist, när sommaren kom åter skulle man ta med sig sin kastanj ut i naturen och då skulle man träda in i författarens förtrollade värld. Allt fungerade utom just det där sista, när jag prövade

Men Beverly Nichols har för alltid en plats i mitt hjärta, eller i alla fall hans ovannämnda böcker.

Den här sidan skall jag undersöka vid tillfälle.