Jag måste väl skriva någon rad om Krigets vindar också, nu när jag har sett en bra bit av den. Jag tycker den är ganska OK fortfarande, faktiskt. Det är en ganska gammaldags berättarstil som inte känner tvånget att ha snabb action i var och varannan scen. Inga mysko flashbacks eller flashar åt andra håll fram och tillbaka. Jag gillar skådespelarna, men måste tyvärr säga att de är för gamla. Pug Henry skall föreställa en man i sina bästa år (femtioårsåldern) mitt uppe i karriären, men Mitchum (som trots allt är bra) ser ut som sjuttio. Nathalie ser ut att vara i 35-40, fast hon skall föreställa en ung kvinna (kanske 27 år). Och Byron Henry som hon blir kär i, skall vara ännu yngre än hon - ständigt nämns att han bara är en pojke. Och visst ser han pojkaktig ut. En pojkaktig 35-åring. Delslutsats: de borde spelat in serien 15-20 år tidigare än vad de gjorde. Forts. följer. (PS: Till och med Hitler är misscastad. Han såg faktiskt bättre ut i verkligheten än i serien, av gamla fotografier att döma.)

Jag läste ut Enkvist-boken häromdagen, och den motsvarade alla förväntningar. Man kan väl säga som så, att hon är väldigt kritisk till hur dagens skola ser ut, och hon förklarar också vad som har lett till att den är som den är. Om någon är intresserad av att läsa en kortare text av henne, finns det en här.