David Suchet som Hercule Poirot.

Tröghet är denna bloggs signum. Tjusig pseudonym, va?

Jag har haft synnerligen opassande drömmar på sistone.

På nätterna har jag förbjudna fantasier om en man som lämnat sin familj för mej.

Drömmarna är så otroligt verklighetstrogna, till skillnad från andra drömmar där verkligheten ofta är absurd och fantasin tillskruvad, i en kompott av löst sammanhållna fragment. I drömmen är alla berörda med, inget är tillagt eller borttaget. Det är precis som om det vore verklighet och jag begriper inte varför.

Mitt vakna jag hyser ingen oresonlig åtrå till den här mannen och jag skulle aldrig i mitt liv vilja förstöra en familj. Men ibland, på nätterna, kommer han ändå till mej och säger att han måste lämna dem. För mej. Jag förstår och jag accepterar på ett sätt mitt vakna jag inte trodde var möjligt. Det måste vara så här. Det måste vara han och jag, trots alla sårade hjärtan.

När han gråter stryker jag honom över ryggen och frågar om han är helt säker. Det finns inte ett uns av tvekan, men han gråter för den smärta han tillfogar dem. Jag sitter helt lugnt intill med handen vilande mellan hans skuldror och blickar framåt.

Ibland får jag en sådan där hemsk huvudvärk som ingenting rår på. Inte ens en cocktail bestående av Ibumetin, Alvedon och dubbel dos Anervan (den enda migränmedicin som hjälper för mig). Den sortens huvudvärk brukar vara i 2-3 dagar. Idag är det dag 2. Hoppas så att värken försvinner under natten.  

Eftersom sir Arthur C. Clarke nu tydligen lämnat denna jämmerdal, kom jag att tänka på hans bok Möte med Rama. Jag läste den för mycket länge sedan, förmodligen någon gång på sjuttiotalet. Jag minns inte så mycket av den, mer än att jag tyckte den var bra och mycket gåtfull. Minns också bilden jag skapade i min hjärna av hur den där jättelika cylindern såg ut inuti. Och att allt kommer i tre, som också Nihonshu mycket riktigt påpekar. Han varnar också för läsningen av del två och tre. Undrar hur en film av boken skulle bli. Förmodligen en besvikelse, som vanligt.

Ingen har bett mig svara på homoutmaningen som jag hittade hos Mymlan, men jag svarar ändå. Hon är väl ändå ganska söt?

(Uppdatering: jag tänkte skicka vidare till några av er, men har ångrat mig och tagit bort namnen.)

Min vän Lärarinnan skrev ett inlägg om gruppen Kent och jag avslöjade att jag aldrig hört en enda låt med dem. Inte som jag vet, i alla fall. Och jag skrev att jag inte heller orkar. Jag orkar överhuvudtaget inte ta in mer ny musik, i alla fall inte av det moderna slaget. Det är som om jag fyllts av en mättnad. Om jag någon gång sätter på en skiva - det händer särskilt om jag är ensam hemma - så blir det någon av mina gamla favoriter. Och det är just en skiva jag sätter på, vinyl eller CD. Jag äger alltså inte någon ipod eller mp3-spelare, och de enda låtar jag någonsin laddat ner är några jag betalat för, några nya låtar av gamla idoler, och dem har jag kopierat till CD. Så det blir gamla favoriter från sjuttiotalet och åttitalet, och knappt ens det. Min hjärna orkar ytterst sällan ta in något nytt. Kanske blev den överbelastad när jag var ung och ägnade större delen av min lediga tid åt att spela och lyssna på musik. 

Lite olika saker far omkring i huvudet. Som den för mig eviga frågan varför Stina Dabrowski alltid blir så höjd till skyarna. Hon verkar höra till den grupp människor man bara måste tycka är bra. Jag har aldrig gillat henne flamsiga stil och kan för mitt liv inte fatta vad folk ser hos henne. En annan sak jag undrar är tjatet om Carola och melodifestivalen. Jag tillhör den minimala skaran svenskar som inte sett en minut av den på flera år. Det blir bara inte av, intresset står liksom på noll. Men eftersom bloggar och tidningar är fulla av återberättanden om festivalen känns det nästan som om jag sett den. Och jag undrar vad det är med Carola. Varför ställde hon överhuvudtaget upp i en tävling hon redan vunnit? Det kan ju nästan bara bli sämre. Och när det nu gör det, varför kan inte alla bara ta det med en klackspark? Eller det kanske bara är tidningarna som överdriver för att sälja lösnummer. Ytterligare en grej jag undrar över är varför alla uttalar tidningen Metro ungefär som Mättro. Det låter ju inte klokt. I morse hörde jag till och med någon på radio som sa "rättro" i stället för retro. Mycket mystiskt i mina öron. En sista grej: många kommenterar om bilkörning idag (apropå adhd och körkort). Är jag den enda i detta land som är rädd för att åka bil? Jag gör det i alla fall ibland, men bara kortare sträckor. Det är ju livsfarligt. Tänker inte folk på det?