I höstas missade jag helt att det gått trettio år sedan min gamle idol Marc Bolan dog i en bilolycka när hans flickvän Gloria Jones tappade kontrollen över bilen och körde in ett träd. Jag var då tretton år och minns att jag grät. I höstas skulle han ha fyllt sextio år. Gloria överlevde olyckan och fick själv se till att ta hand om deras gemensamme son Rolan som då var två år. Jag har ibland funderat på hur det gick för dem. Här kan man läsa mer om dem, bland annat att David Bowie bekostade Rolans skolgång och att de först nu verkar ha fått ta del av arvet. Vad sorgligt att dö sådär ung. Och vad sorgligt att bli faderlös så ung.

Nästan lika sorgligt som den svenska 1800-talsförfattarinnan Anne Charlotte Leffler som plötsligt dog vid 43 års ålder precis efter att ha funnit kärleken i Italien, med stor möda skilt sig från sin svenske man, lämnat sitt gamla liv, gift om sig och blivit mor till en liten son. Som så tidigt blev en liten moderlös gosse.

Dessa personer tänker jag på. Så olika liv, så lika sorgliga öden.

Jag sitter här på X2000 och känner mig nästan som Lotten, uppkopplad som jag är. Nu har jag två undringar. 1. Vad är det för vits att slå sig för bröstet som SJ gör och säga att man stänger dörrarna 30 sek före avgång om dessa går att öppna? Jag bevittnade helt nyss ett tåg som åkte iväg med en ÖPPEN dörr efter att en passagerare slängt sig fram, öppnat dörrarna och hoppat på i sista sekund. 2. Vad är det för vits med "Tyst avdelning" om folk sitter och pratar ganska högt i tre timmar? Och dessutom har mobilen på och svarar helt ogenerat? Vad kan man göra mer än att blänga ilsket?

Det hör till god kutym att publiken ger nåt slags gensvar efter ett uppträdande.

Det spelar ingen roll om det är Let’s Dance eller Melodifestival, nu verkar det vara ett måste att nån halvt exalterad gastar "och vilken fantastisk publik vi har ikväll va" som nån flåshurtig spinninginstruktör.

Vadan detta fjäsk för studiopubliken? Ingen jublar åt tv-tittarna. Jag känner mej förbisedd. Diskriminerad. Kränkt.

Vafan, jag behöver också få känna att jag är med och skapar en fantastisk stämning. Ju.

Och idag är det tydligen askonsdag.

Vad svårt det är med folk som inte kan titta folk i ögonen!

Jag är själv inte nån som gillar att försjunka i andras blickar, men nog ser jag på den jag pratar med.

Ibland har jag att göra med en man som bara ser mej i ögonen som hastigast när vi hälsar. Resten av samtalet tittar han på nåt i fjärran. Med jämna mellanrum vänder han sig mot mej, så jag inte ska bli förolämpad, men han fixerar blicken på ställen som min axel, min armbåge eller min bröstvårta.

Det känns ju himla naturligt. Not.

Idag skall jag äta semlor med varm mjölk, för så har jag blivit uppfostrad att det skall vara. Fettisdagen får mig alltid att associera till Woody Allen, som i någon film (Annie Hall?) fick en ful slips och säger (eller tänker) "Maybe on mardi gras". Och det är ju idag.