Pseudosanning
Det här med offentlig blogg och att skriva under mitt alldeles egna riktiga namn, det visade sig vara mej något övermäktigt. Det blir en automatisk munkavle på mej själv. Jag kan inte längre skriva om mej själv på samma sätt. Mina anhöriga undrar varför jag inte anförtrott dem saker. Jag kan inte skriva om min familj, de är lättstötta och skulle bli förnärmade av minsta lilla. Jag kan inte skriva om människor jag mött i det förflutna, för folk letar på en och säger hej, det var länge sen och sen varför berättar du det här för andra, adjö. Jag kan inte skriva om farbrorn på bussen, för han kan komma fram och fråga om jag inte tror han känner igen sig på min beskrivning av hans öron.
När man skriver under pseudonym vet ingen vem berättaren är eller var betraktelsen utspelar sig. Ingen behöver ta åt sig. Ingen behöver känna sig utpekad. Man är fri att berätta ingående eller fabulera fritt. Man har inte samma krav på sig, man känner sig inte skyldig sina medmänniskor att framställa dem som de vill utmålas.
The truth shall set you free, men den kan skapa många fiender. Kräver sanningen ett visst mått av förräderi? Är man inte redo för det har man sin anonymitet som skydd.
Jag tror jag har blivit irriterande tråkig av hänsyn till min publik.
jag vet vad du menar.
Jag skrev ett inlägg om midsommar då hela vår släkt möts. Beskrivningen var inte direkt smickrande.
Dagen efter fick jag veta att min mamma givit ut min bloggadress till hela släkten. Jag har inte tröffat dom sedan dess som tur är:)
åsa — 21-01-2008 @ 18:12
Jag kan ju knappt kläcka ur mig någonting här på bloggen, för jag vill ju nästan inte berätta någonting om någon. Tråkigare än så…
Ullah — 22-01-2008 @ 10:37
Jag tror absolut att sanningen kräver ett visst mått av förräderi. Det är ett dilemma i bloggsammanhang eftersom bloggar som aldrig tar upp negativa känslor hos bloggaren eller nått osmickrande om andra, är tråkiga. Jag kan även känna att de saknar trovärdighet. (Har inget med din blogg att göra utan talar generellt).
Dessutom skiftar det nog otroligt mycket hur känsliga folk är. För vissa känsliga kan förrädei vara att bara nämnas på en annans blogg. “Jag har inte bett Ullah att skriva om att jag har köpt en ny volvo” typ. (Andra kan säkert bli sårade att de inte nämns).
Sammanfattningsvis råder jag alla som ska börja blogga att vara helt anonyma (om de inte gör det i marknadsförings/politiskt syfte förståss). Själv var jag dum nog att dela ut min adress till polare och viss släkt. Det ångrar jag i dag för onekligen ställer det till bekymmer, läs hämmar, läs gör bloggen tristare.
storkenflyger — 31-01-2008 @ 10:19