Det här med offentlig blogg och att skriva under mitt alldeles egna riktiga namn, det visade sig vara mej något övermäktigt. Det blir en automatisk munkavle på mej själv. Jag kan inte längre skriva om mej själv på samma sätt. Mina anhöriga undrar varför jag inte anförtrott dem saker. Jag kan inte skriva om min familj, de är lättstötta och skulle bli förnärmade av minsta lilla. Jag kan inte skriva om människor jag mött i det förflutna, för folk letar på en och säger hej, det var länge sen och sen varför berättar du det här för andra, adjö. Jag kan inte skriva om farbrorn på bussen, för han kan komma fram och fråga om jag inte tror han känner igen sig på min beskrivning av hans öron.

När man skriver under pseudonym vet ingen vem berättaren är eller var betraktelsen utspelar sig. Ingen behöver ta åt sig. Ingen behöver känna sig utpekad. Man är fri att berätta ingående eller fabulera fritt. Man har inte samma krav på sig, man känner sig inte skyldig sina medmänniskor att framställa dem som de vill utmålas.

The truth shall set you free, men den kan skapa många fiender. Kräver sanningen ett visst mått av förräderi? Är man inte redo för det har man sin anonymitet som skydd.

Jag tror jag har blivit irriterande tråkig av hänsyn till min publik.