Mymlan skrev ett så bra inlägg om att skriva på maskin. Det är något jag gått omkring och tänkt på länge och som verkligen förundrat mig. Idag räknar man med att alla skall använda datorer. Det innebär att sitta och skriva på ett tangentbord. Det finns en bra, välutarbetad teknik för att skriva på tangentbord. Folk har gjort det länge, fast på skrivmaskiner. Förr var det väl mest blivande sekreterare som fick lära sig tekniken. En del andra verkar ha fått lära sig i skolan, många inte. Själv hade jag maskinskrivning i fritt valt arbete i sjuan. Jag lärde mig en teknik som jag använder mig av än idag och som fungerar väldigt bra. Tusen gånger bättre än att sitta och knacka med pekfingrarna. Varför får inte alla lära sig att skriva maskin i skolan? Det är en stor gåta.

Det enda jag gillar med Aftonbladet är deras tv-tidning, så en gång i veckan köper jag den. Men idag skrev i alla fall Lotta Gröning något vettigt, något som jag också har gått och funderat på de senaste dagarna. Har vi rätt, eller är det bara något slags lillebrorssyndrom som spökar?

Det här med offentlig blogg och att skriva under mitt alldeles egna riktiga namn, det visade sig vara mej något övermäktigt. Det blir en automatisk munkavle på mej själv. Jag kan inte längre skriva om mej själv på samma sätt. Mina anhöriga undrar varför jag inte anförtrott dem saker. Jag kan inte skriva om min familj, de är lättstötta och skulle bli förnärmade av minsta lilla. Jag kan inte skriva om människor jag mött i det förflutna, för folk letar på en och säger hej, det var länge sen och sen varför berättar du det här för andra, adjö. Jag kan inte skriva om farbrorn på bussen, för han kan komma fram och fråga om jag inte tror han känner igen sig på min beskrivning av hans öron.

När man skriver under pseudonym vet ingen vem berättaren är eller var betraktelsen utspelar sig. Ingen behöver ta åt sig. Ingen behöver känna sig utpekad. Man är fri att berätta ingående eller fabulera fritt. Man har inte samma krav på sig, man känner sig inte skyldig sina medmänniskor att framställa dem som de vill utmålas.

The truth shall set you free, men den kan skapa många fiender. Kräver sanningen ett visst mått av förräderi? Är man inte redo för det har man sin anonymitet som skydd.

Jag tror jag har blivit irriterande tråkig av hänsyn till min publik.

Fan, jag blev riktigt irriterad på Dilbas attityd från repet, men till min förvåning skärpte hon sig på dansgolvet. Vet inte om det var det utsläppta håret som dolde gamnacken, men hållningen var faktiskt något bättre!

Stackars Ulf gör mej gråtfärdig. Hans spelade glättighet skäääääär i hjärtat när man ser den förtvivlade kampen som pågår under ytan.

Mi Ridell imponerar, det märks att hon går in för detta med hull och hår. Susan Lanefelt likaså, men det är svårt att inte tänka "hon är väldigt bra för sin ålder" och det är aldrig bra.

Katastrofparet Tilde och Alfred verkade vilja dansa ut sig. Det är aldrig bra för en knakande relation när den ena kallar in sin mamma för att fixa glöden.

Tony Richardsson var inte så tokig ikväll. För en gammal seg dalmas. Fick kvällens bästa poäng och det var nog mycket Annikas förtjänst.

Programledarna David Hellenius och Jessica Almenäs är inte roliga. Deras kvickheter är varken kvicka eller lockar till skratt. Det blir liksom inte roligt när man bestämt sig för att "nu måste jag säga nåt roligt" och famlar efter nåt att använda. Och de inrepeterade partierna av "lustiga replikskiften" känns precis lika krampaktiga. Snälla, skämta bara när det känns befogat! Please!

Jag hade tänkt skippa omröstningsdelen av programmet, men så råkade jag se resultatet av Expressens läsarundersökning om vilka som var favoriterna.

Och sist låg Mi Ridell! VA? Och Matte hade inte många anhängare. Men herre gud, fattar folk inte att han kommer utvecklas till en riktig hunk? Vem ska man titta på om han åker ut?

De två som riskerade att åka ut var mycket riktigt Mi och Ulf. Jag trodde det skulle bli som med Brandeby, men tv-publiken visade nåd och lät honom gå. Dessvärre tror jag att han helst hade stannat kvar, men kunde inte med att säga det.

Jag inser att jag ännu inte ens nämnt Linda Lampenius, men det är väl för att hon är så förutsägbart duktig. Det är liksom inte roligt då.

Jag tror inte Tilde uppskattade att folk vill se henne kvar i tävlingen. Hon tål inte sin partner och hade gjort fan så mycket bättre ifrån sig med nån annan. Jag tror det gör henne vansinnig.

Förfäras inte över att Let’s dance anses vara bra underhållning.
Det förfärliga är att vi inte bjuds på nåt bättre.

Det här är så galet att man undrar om den käre Tom Cruise skämtar med oss. Men i amerikat skämtar man inte om religion och jag förmodar att Scientologin räknas dit. Naturligtvis bekymrar jag mej för hans unga hustru och små barn, för sådan fanatism är aldrig hälsosam.

Den som förstår vad han egentligen försöker få sagt får gärna rapportera! (Man måste göra "det", men vad är egentligen "det"?)

Jag hade just en mycket bisarr dröm.

Jag hälsade på syrran som jobbade som barnmorska på en mycket livlig förlossningsavdelning. Jag fick låna vit rock och ansiktsmask och en dockbaby som jag stoppade innanför rocken. Jag skulle få uppleva hur en förlossning kändes.

In kom en höggravid kvinna med man. Hon var en gammal skolkompis till mej, men jag kände inte igen henne. Vi småpratade lite medan syrran och hennes kollegor fick släppa iväg en kvinna.

- Om jag inte får gå till uppehållsrummet och fria till min kille NU så skiter jag i det här, hade hon hotat.

Min vän fick plötsligt ihållande värkar och stod fullt påklädd och andades in lustgas medan det rådde febril aktivitet runt henne. Nåt var fel, men de kunde inte komma på vad.

Jag drog mej undan för att inte vara ivägen och hamnade på nåt sätt mitt i en norsk backhoppningsbacke. Längst ner i backen fanns en dörröppning och innanför pågick nån slags modevisning. Fast för vad? Det var smala kvinnor med groteskt stora silikonbröst och de hade inte mycket mer än bikini på sig. Syrran var tydligen fotograf för detta. Samtidigt pågick en plojtävling i backen. Det gällde att försöka ta sig ner på ett uppstoppat älghuvud med stora horn. Pris uttdelades för den som kom längst eller åkte roligast.

Under tiden lossnade en av mina tänder och jag stoppade tillbaka den, men upptäckte att nåt var fel. Med hjälp av en spegel började jag plocka loss de tänder som legat fel i käken och till slut hade han handen full med mystiska tandflagor. Vissa såg ut som fossiler av pyttesmå döda djur. Syrran lovade hjälpa mej sätta tillbaka dem så fort hon fick tid.

Vad betyder då detta? Syrran är barnmorska, fotograf och tandläkare i drömmen. Förmodligen ser jag henne som väldigt kapabel och att jag är i beroendeställning till henne. Att tappa tänderna lär handla om förlust av kontroll.

Älghuvudet visar väl på hur obegripligt jag tycker sport är.

Sitter här vid datorn och tv:n är på. Programmet heter Agenda och det är intressant. Det handlar om bilden av kvinnliga politiker i media och hur de behandlas på ett annorlunda sätt än manliga kolleger. Maud Olofsson, Margot Wallström, Gudrun Schyman m fl vittnar och berättar. Och så intervjuas en skärpt mediaforskare på Örebro universitet. Men vad har hon i öronen! Gigantiska ringar. Jag tappar helt koncentrationen, glömmer lyssna på vad hon säger och börjar undra hur det känns att ha sådana örhängen. Är det inte störande att ha saker dinglande sådär? Tänk om hon fastnar någonstans och rycker av örsnibben? Synd att förlora uppmärksamheten sådär.

Nu snackar de om Barack Obama.

Cha cha (cha) är en sexig dans och jäklar vad det ångade om vissa av paren! Matte Carlsson, en adonis i snickarbyxor, och heta Carin da Silva kråmade sig om varann och om det inte var för att de redan är upptagna så hade jag gissat på att de skulle bli årets par. (Han är väl ihop med Kayo?)

Flickidolen Danny dansade med en Malin som var dräpande sexig, så det kanske blir nåt mellan dem?

Några som inte blir ihop är Tilde och Alfred. Oj, vilken isande kyla på kemidepartementet.

Årets Peppe är förstås stackars Uffe Larsson. Han ansträngde sig så för att inte göra bort sig att det nästan var plågsamt att se hans ansiktsuttryck. Ändå är han bra mycket dansantare än sin föregångare, Lasse Brandeby.

Lite otippat var inte Susan Lanefelt den käckaste - det var mat-Tina! Hon var nog gladast och roligast, liksom grisbonden Karl Petter.

Intressant startfält i år. Det kommer bli kul att följa Let’s Dance igen!

Försvaret verkar vara en rolig arbetsplats, för vem har inte önskat sig en film där man får se chefen hugga ved?

Efter det högkulturrella inlägget nedan kommer jag nu ta ner oss till det jordliga igen.

Min farsa blir ibland filosofisk och börjar prata om armbågar. "Är det inte fantastiskt att armbågen sitter där den sitter? Hade den suttit högre upp eller längre ner hade vi inte kunnat äta." Och så demonstrerar han hur perfekt skapelsen är som låter honom ta en macka från bordet och föra den upp till munnen.

Idag fick jag en liknande insikt, om armarnas längd. Tänk om våra armar var kortare än de är idag, hur hade vårt samhälle sett ut? Hur hade vårt sociala och kulturella liv skilt sig från hur det nu ser ut, om våra armar var för korta? Om vi inte hade nått att torka våra egna stjärtar?

Vi hade haft en hel del andra uppfinningar, skulle jag tro.
Och det hade funnits människor med väldigt intima arbetsuppgifter.