Personkemi. Det ordet får sammanfatta något halvmystiskt som är svårt att förklara. Varför uppstår ögonblicklig sympati ibland medan det lika snabbt skär sig med nån annan? Innan man hunnit lära känna varandra väl, på bara några få ögonblick hinner man få en bild av en människa. Och särskilt snabbt utmärker sig typerna man har svårt för.

Bimbon. Besserwissern. Människan som inte har nåt att komma med, men som kan babbla oavbrutet till döddagar. Energitjuven. Martyren. Den självgode. Agitatorn. Motvallsmänniskan.

Det finns en typ som ger mej frispel direkt, och det skäms jag jättemycket för. Det är den hjälplösa typen. Den som nervöst frågar om allt allt allt av rädsla för att göra fel.

- Är jag ivägen om jag står här? Tror du man kan dö om man andas i otakt? Jag tror inte mina barn tycker om mej, vad tror du man kan göra? Säkert att jag inte står ivägen? Jag vet att folk brukar bli irriterade på mej. Men du är väl inte arg på mej va? Va? Va?

Jag har en mycket stark florencenightingale-gen som gör att jag omedelbart tar mej an "nödställda", men bara om de är av en viss typ. Den nervösa får mej att reagera tvärtom. Och när jag pratade om detta med en väninna så sa hon att hon kände precis samma oresonliga agg.

- Jag förstår dem som misshandlar sina kvinnor, för när jag är med en sån får jag sån lust att vrida nacken av henne.

Och hur förfärligt uttalandet än var så måste jag erkänna att jag känner exakt likadant. Jag som är en fredlig människa som aldrig lyft handen mot en annan känner mej så våldsamt provocerad av blotta närvaron av Den nervösa att jag får behärska mej. Det är en ansträngning att vara lika vänlig och tillmötesgående mot Den nervösa som jag är mot vem som helst annan. Jag reser ragg och vill egentligen ignorera och stänga ute människan för att inte fräsa ifrån i vredesmod.

Med andra tölpar och idioter kan jag visa oändligt tålamod, men just dessa som flaggar att de är hopplösa offer är de som gör mej otrevligast. Nej, nu ska vi inte måla allt i svart och vitt, jag kan bli bra irriterad på andra typer också. Grejen är att det är mer accepterat att reta sig på en uppblåst jävel som ger sig på andra, än att störa sig på ett offer som det är så förbenat synd om.

Jag är ingen alltigenom god människa.

Men vad gör man när man känner att man reagerar som en pavlovsk hund på en klocka och blir rabiat från första stund?

- Domedagen inträffar i maj. Det kommer att starta med svält och folk kommer att äta varandra. Skratta inte ni kommer att minnas mina ord, berättar han, fårad och mager, iklädd en rutig sjukhuspyjamas i blått och rött.

Grottan i Nikolskoje uppges hysa minst fyra ton förnödenheter. De instängda har hotat att ta livet av sig om myndigheterna försöker ingripa.

Naturligtvis får de inte hållas, folk är där och ska övertala dem att komma ut. Trots att de hotar med att ta livet av sig. Jag måste säga att det hela känns som ett dödsdömt företag. Det brukar inte gå så himla bra när man förhandlar med hjärntvättade eller allvarligt psykiskt sjuka.

Ledaren själv är schizofren och man kan ju förmoda att han inte behandlas för det utan låter sina demoner härja fritt. Det är smått fantastisk att han lyckats få anhängare till sin sekt, men det visar ju bara på hur desperata de måste vara. De har gått med på att stänga in sig i en grotta så tidigt som ett halvår innan jorden går under, så man får ju hoppas de tagit med sig nåt sällskapsspel. Och den galne ledaren är smart nog att inte ha följt med in.

Så hur ska man lura ut stackrarna? Vilka expertmedlare ska lyckas manipulera ut dem nu när de tydligen hellre dör än kommer ut? En psykolog kan kanske sitta och hålla lite gruppterapi genom lufthålet. Ju fler som tjatar på dem att komma ut, desto mer lär de stålsätta sig, misstänker jag.

Personligen tror jag de kommer ut när de tröttnat på att sitta där. När de börjar reta sig på varandra och undrar vafan de håller på med och blivit lagom purkna på sin ledare som dumpat dem där.