Twilight zone
Första gången jag läste om Madeleine McCanns försvinnande - och förmodade kidnappning - minns jag att jag tänkte om en pedofil har henne så är det för att föräldrarna sålt henne.
Inte för att läkarparet verkade vara i behov av pengar.
Föräldrar har i alla tider gjort sig av med obekväma barn, det finns en stor barnhandel som bedrivs tack vare att många föräldrar är villiga att sälja sina barn. Till slaveri och till sex. Vi läser med jämna mellanrum om svenska mammor som låter sina partners ha sex med barnen. Ibland deltar de själva. Filmar.
Alla föräldrar har inte sockersöta relationer till sina barn.
Jag hade ingen anledning att misstänka att paret McCann skulle vara annat än kärleksfulla, det fanns i början ingenting som tydde på det. Jag hade som alla andra tyckt att det var en förfärlig tragedi och tyckt vansinnigt synd om föräldrarna, om det inte var för en sak.
De betedde sig inte naturligt.
De reagerade inte som föräldrar i chock och bestörtning, oförmögna att ta in det hemska, bedrövade över att ha förlorat ett älskat barn. Det var sekundärt. Redan från allra första stund lät kontakten med media som en kampanj att framställa sig själva som oskyldiga. Det brukar folk vanligtvis göra först när de förfärat inser att de själva misstänks. Det brukar ta några dagar, i början vill föräldrar bara ha sina barn tillbaka. De brukar vara desperata, agera känslosamt, ibland obetänksamt och hysteriskt. De brukar inte ha tagit kontakt med sina känningar och utarbetat en strategi innan de tar kontakt med polis och media.
Det finns ett naturligt förlopp för hur man agerar. Om du tappar bort ditt barn i affären kanske du kollar leksaks- och godishyllorna innan du kontaktar informationen. Om du istället börjar med att ringa din advokat visar det att du är mer rädd om ditt eget skinn än barnets säkerhet och välbefinnande.
Madeleine dog innan hon hann fylla fyra. Om hon någonsin blev bortförd av någon var det efter döden. Man kan ställa sig frågan om hon dog av en oavsiktlig överdos eller om det var en kalkylerad risk man var villig att ta. Kanske skulle tillvaron bli enklare utan henne.
Det finns en del frågor jag skulle vilja få besvarade, och många av dem finns säkert därute i det enorma informationsgyttret. Det är ju en enorm fräckhet av paret att få saken så omskriven om de är skyldiga, men de måste ha räknat med det som följde: i jakten på mer information finner man desinformation. Ett barnlik som egentligen ligger i en väska i väntan på att dumpas ses över hela världen. Det finns ögonvittnen överallt, varje trulig unge ses som ett möjligt kidnappningsoffer.
Ska man döda någon och göra sig av med kroppen har man nog värdefulla kunskaper som läkare. Inte bara om vilka medel som ska användas, utan hur de lagras i kroppen och hur lång tid det tar för kroppen att brytas ner. Ska man gräva ner kroppen, dumpa den i vatten eller kremera den? Kontakter verkar de haft gott om, de har nog fått den hjälp de behövt, även av intet ont anande.
Vissa saker som jag tycker är konstiga är kanske en kulturell fråga. I min värld är det otänkbart att föräldrar injicerar sina barn för att de ska sova. Å andra sidan känner jag till tvååringar som fått sömntabletter utskrivna av läkare, för att få ordning på oroliga nätter.
I min värld är det otänkbart att lämna sovande barn ensamma hemma. Okej, alkisar och narkomaner som har abstinens skiter förstås i sina barns säkerhet, men friska och sunda människor lämnar inte tre barn under fyra utan uppsikt. Hur hårt de än sover.
Men jag läser att McCanns och deras vänner gått ut tillsammans varje kväll på semesteranläggningen. Ett stort sällskap, alla verkar de ha lämnat ungarna på rummet för att sitta på lokal. En hel del alkohol förtärs. Kul med fulla läkarföräldrar om en nödsituation skulle uppstå, men vafan, de är ju på semester. Och man ska ju inte sluta ha kul bara för att man är förälder! Förresten finns det säkert ansvarsfulla vuxna anställda på hotellet om så skulle vara.
Tänk att så många barn lämnas ensamma så många nätter utan incident? Men så är det ju hela tiden nån som tittar till dem. Och detta är oklart för mej. De turades om att titta till barnen. Tittade de till alla eller bara sina egna? Hur kom de in på alla rummen? Hur många av de andra hade sett Madeleine i sin säng innan hennes egna mamma gör den fasansfulla upptäckten? Vilket sammanträffande att barnet inte försvann förrän mamma kollade.
Jag läser nånstans att mamman inte går genom hotelldörren utan genom verandan. Innebär det att de hela tiden haft en olåst dörr medan de är borta och barnen ensamma? Har de hängt ut en välkomstskylt till tjuvar, kidnappare och pedofiler också?
Tänk dej följande scenario:
Du går in i barnens sovrum. Två sover sött, men det tredje saknas. Vad gör du?
a) går tillbaka till drinken vännerna och skriker att "de tagit henne" och väntar på att alla (utom en) i sällskapet lämnar restaurangen och följer med dej för att kolla. Ingen frågar vad du menar eller vilken "henne" som avses.
b) du rusar runt som en skållad råtta och letar och ropar hennes namn. Om tvååringarna inte vaknar av detta skakar du liv i dem för att höra om de sett sin syster. Du skriker ut i korridoren så att någon, vem som helst, kan komma och hjälpa dej att leta. Du ringer recepptionen och skriker att ditt barn är borta och att de måste komma NU! När du får tag i nån ber du dem att snälla hämta din man som sitter ovetande tvärs över gatan. För du vill inte lämna tvillingarna ensam i ett rum där barn uppenbarligen försvinner och vägrar släppa taget om dem.
Efter försvinnandet har man sen möten varje morgon för att planera gemensamma mediestrategier. Pappan bloggar om allt som händer så att nyfikna ska kunna hålla koll på det senaste. Paret åker på hitta-madeleine-turné genom europa och får träffa påven. Det rasar in pengar till deras fond och de betalar av på huset. Pengarna som ska gå till sökandet efter Madeleine ger inget. Det är som om det inte fanns något barn att hitta. Det luktar barnlik i bilen de åker omkring i. Polisen i Portugal är inget under av effektivitet. Det är visst dit man ska åka om man vill att nån ska försvinna. Marockanerna lär visst åka dit ofta för att hämta små "hushållerskor".
Jag kan inte svära på att föräldrarna är skyldiga, men de beter sig som om de vore det.
Och jag undrar hur många som är inblandade. När mamman kommer in på restaurangen och skriker att de tagit hennes barn är det en som inte genast reser sig och följer med de andra. Kanske var hon inte så pigg på skådespelet. En helt ogrundad tanke förstås, kanske ville hon bara betala notan.
