Klippte just klorna. När jag filade till dem upptäckte jag en grop i pekfingret som saxen lämnat efter sig. Mina fingertoppar känns nyfödda. Orörda. Jag rör vid tangenterna men fingrarna nu, inte naglarna. Allt hos mej är så känsligt, både fysiskt och psykiskt.

Men vet ni vad, av allt man kan uppleva så är jag nog räddast för fysisk smärta.

Jag blir helt förfärad vid tanken på att fläka upp kött och hud. Jag blir allvarligt illamående vid tanken på den gången systersonen klämde fingret och då syntes det ändå inget efteråt. Lite blod klarar jag nog att se, men inte värre skador än så. Gud förbjude att jag bevittnade en olycka och måste hjälpa till att hålla ihop ett pulserande sår eller snöra av en arm eller ett ben. Jag skulle väl svimma om jag såg benpipor sticka ut.

Psykisk smärta däremot, det skrämmer mej inte alls. Jo, lite, men inte alls så som fysisk smärta. Vad är det värsta som kan hända rent psykiskt? Död? Våldtäkt? Tortyr? Återigen, den fysiska smärtan skrämmer mej, inte den psykiska.

Jag har en känsla av att de flesta skulle tycka tvärtom. Att man hellre skulle förlora en arm än en älskad. Kvinnor genomgår ju smärtsamma förlossningar för nöjet att få ett älskat barn.
Nu blir jag förvirrad. Har jag missförstått nånting?