Tänk om jag var en av dem som kunde hångla helt obekymrat.

Hångla för hånglandets egen skull. Hej, du ser hångelvänlig ut, låt oss vänslas en timme!

Men jag kan inte. För mej måste allting alltid betyda något. Utvärderingen börjar genast, jag kollar hur kompatibla vi är och hittar jag något fel måste han avskrivas. Som framtida gemål och tillfällig hångelpartner. För jag kan inte hångla med nån och sen vara nonchalant.

Jag kan inte hångla med nån och sen vara hej och tjenis och inte fundera nåt mer över saken. Jag undrar vem av oss som vill nåt mer, vad han kan ha sagt om saken och om mej. Ska man låtsas som om det inte hänt och inte bry sig om han hånglar med nån annan? Ska jag själv hångla med nån annan för att visa att jag är helt oberörd?

Jag kan inte ens utbyta lite saliv med någon utan att få ångest dagen efter. Men jag önskar jag kunde! Jag vill vara sorgfri och kärleksfull och inte göra så jävla stor sak av allting. Det är som om jag måste skapa problem för mej själv och haka upp mej på bagateller som moral! Lite hångel är väl inte hela världen?

Så varför. Varför kan inte jag vara med och hångla? Jag kan knappt pussa en kompis.