Varje vår lever jag upp. Varje sommar känns (förhållandevis) sorgfri och lätt. Både humör- och energimässigt mår jag som bäst när solen ler.

Men nu börjar det vända. Tröttheten återvänder. Jag blir sårbarare, mer ängslig. Saker känns tyngre och svårare. Jag hade sånär glömt bort att mitt tillstånd följer årstidernas växlingar, men kroppen påminde mej.

Jag är outsägligt trött, så trött att kroppen värker redan när jag vaknar. Ögonen svider som om tröttheten vill gråtas ut.

Det finns saker jag vill göra. Annat jag borde göra. Det finns folk som väntar på att jag ska ta itu med saker. Det saknas bara vakentid. Piggtid. Fokustid. Jag orkar inte läsa några bloggar ens, har inte kommenterat på veckors tid känns det som. Jag är en grå möglig ost, inkapslad i komalik smärta som låser mina muskler under täckets tröstande lövhög. Ja jag känner mej som en igelkott nu som redan är redo att boa in sig och sova bort ett halvår.

Det är väl ok att vara gråttrött när man slitit häcken av sig en längre tid, men när gråttröttheten är ett grundtillstånd att vakna till utan att ha gjort nåt, det känns bara omotiverat och grymt.
Knorr.

drabbade mig igår, säkerligen en reaktion efter den jobbiga vecka jag just haft. Trodde jag skulle klara mig när jag var klar och fin i huvudet i lördags, men på söndag började den lurpassa alltmer och inga tabletter hjälpte. Igår slog den till med full kraft, och det var med nöd och näppe jag klarade av kvällspasset på jobbet. Höll på att spy på vägen hem. På natten en våt trasa på pannan och hallucinationer om Stationsvaktbloggen (fråga mig inte varför), blandat med tankar om sionismen (se Annika Bryns blog). För mycket internettande, måhända. Kl. 4 testade jag återigen mina tabletter, verkar ha gjort lite nytta i alla fall, plikten tvingade upp mig kl. 7, men nu en timme senare går jag och tar en tupplur igen. Förbaskade migrän!