En kräfta innehåller visst bara tre kalorier. Dessutom lär det kosta en massa energi att bryta sig in i de bepansrade rackarna, så på det hela borde man sluta på minus.

Jag har tagit slut.

Allt har avstannat. Jag tittar på klockan om och om igen för jag har så svårt att ta in att det inte är natt. Jag behöver inte lägga mej än. Om jag gör det kommer jag förmodligen bara vakna och så är jag trött imorgon när jag ska gå min kurs. Känner efter om jag är hungrig, för det hugger som håll i sidan och jag är rädd att nåt ska gå sönder när jag nyser. Jag vill inte äta. Jag orkar inte äta. Inte laga något. Klockan visar fortfarande kväll pch jag tvingar mej ut i köket för att göra en macka. Medan köttbullarna värms i ugnen tänker jag på några av mina skamsaker.

Det sägs att ångest bara kan nå full styrka under max 30 minuter, sen ger den med sig. Man ska alltså gå emot den, ignorera den, kämpa för att stanna kvar, för när den klingar av kan man göra det som väckt ångesten. Ångesten är tillfällig.

Men det jag känner är varaktigt, tänker jag. Medveten om att jag kanske rationaliserar. Skam kulminerar inte efter 30 minuter. Skammen en våldtagen känner är inte rationell eftersom h*n inte är medskyldig till brottet - ändå upplever offret skam. Ingen säger åt en våldtagen att ignorera de fasansfulla känslorna, de påstås inte gå över efter 30 minuter. Jag tänker på pedofiler som väl knappast går ut och berättar om sina skamliga begär. De förväntas inte vara starka nog att stå emot fördömanden.

Är det en bisarr jämförelse?
Vem ska bedöma om min skam eller ångest är rationell, om omgivningen klarar att hantera den. Faktiskt har någon sagt till mej att "ingen behöver veta". Det är ok att inte berätta. En annan säger att jag måste berätta. Att jag måste be om hjälp fast jag tycker det är förödmjukande.

Vem känner sig hjälpt av att göra sig till allmänt åtlöje? Vem känner sig hjälpt av att få sin skam offentliggjord? Och om hjälpen bara innebär ett litet plåster på en hel trafikolycka, har jag då inte utsatt mej för mer skada än nytta?

Sin skam berättar man inte om. Smärtor och våndor, ja, men inte skammen och skulden.

Jag leker med tanken att skriva om det friska psykets vansinne. Förflytta det till andra aktörer, det som jag upplevt. Så kommer jag ihåg att jag stängt ner och att jag inte ens orkar fokusera nog för att få ordning på en hemsida! Hade jag haft pengar hade jag anlitat någon att fixa det åt mej.

Tittar på klockan. Tittar på klockan.

Tittar på klockan.

Någon kanske minns att jag har lite problem med min trädgård och dess skötsel. Det blev inte bättre av att det uppladdningsbara batteriet till min gräsklippare lade av för ett tag sedan och ett nytt måste införskaffas. Så jag ringde till affären där jag en gång köpt apparaten, och bad att få beställa ett nytt batteri. Men se det gick inte att göra per telefon, jag måste åka dit och göra det personligen. Efter mycket om och men kom jag iväg, affären ligger lite avsides till. Sedan vänta på batteriet, åka till affären en gång i onödan för det hade inte kommit än, men så till sist var det i min hand. Bara att vänta på tid, ork och dessutom lämpligt väder. Idag var det faktiskt jättefint väder här hos oss, och jag kom mig äntligen för att släpa ut gräsklipparen, för att med glädje kunna konstatera att det var en ren fröjd att klippa med det nya batteriet! Vilken kraft! Det hela gick på ett kick. Åh, vad jag känner mig nöjd. Nu skall jag kolla om det finns några björnbär kvar.

Den som inte roas av mina handarbetesexperiment får blunda nu, för jag kan inte låta bli att visa vad jag precis lärt mej. Eftersom jag bara har en stickring i storlek XL, vilket verkade passa bra för mitt huvud, tänkte jag vara lite listig när jag stickade en mössa till gullunge som har ett 2,5-årigt huvud.

Jag tog alltså ett tunnare garn och mycket riktigt verkade mössan bli mindre i omfång. Fast ganska gles. Så jag körde den ett varv i tvättmaskinen i 60 grader och shwopp sa det bara. Det blev en dockmössa. Klicka för större före/efterbild.

Nu måste jag ta reda på hur jag ska få till rätt storlek. Ska jag använda grövre/dubbelt garn eller bara tvätta i 40 grader - i maskin eller för hand? Det är ju mer jobb att tova för hand men då kan man å andra sidan sluta i tid innan man har en liten ägghuva kvar.

Jag känner mej krasslig. Öm i kroppen med ont i bihålor och käkled. Dimmig i huvet. Och då är det inte så kul att sitta vid datorn, så stickning är en väldigt lagom aktivitet. Ute öser regnet ner och ikväll är tv-tablån späckad med film. Perfekt för stickexperimenterande.

La jag inte in en bild på första mössan? Vad vimsig jag är. Ok, då kommer den här: