Retusch
Jag "jobbar". Hjälper till genom att retuschera bröllopsfoton. Många tankar hinner fara genom ens medvetande när man detaljgranskar samma ansikten timme ut och timme in. Tankar om skönhet och självbild.
Vad tänker du när någon tar fram en kamera och riktar den åt ditt håll? Ler du om du blir ombedd? Vad ser du när du tittar på foton där du är med? Är du nöjd, blir du glad åt att ögonblicket finns bevarat? Eller ser du skavankerna du är missnöjd med?
Folk klagar på sina pass- och körkortsbilder, så hur petiga ska de inte vara med sina bröllopsfoton, tänker jag. Om de ville se ut som de gör "på riktigt", till vardags, så hade de väl inte köpt dyra kläder och suttit i timmar hos frissan. Om det inte var så noga med bilderna hade de väl inte betalat en fotograf för att göra jobbet.
Så jag försöker göra dem så som jag tror att de hade velat se ut.
Jag tar bort vecken mellan ögonbrynen, fårorna som flankerar munnen. Jag minimerar puffade ögonlock, dubbelhakor och gäddhäng. Dubbelbröst och svullna fötter pressas tillbaka och tusentals blemmor som flammat upp inför den stora dagen, dem trollar jag mödosamt bort, en och en, i bild efter bild.
Medan jag duttar med det magiska verktyget som döljer alla ojämnheter i huden blir jag plötsligt tveksam. Vill personen ha sitt födelsemärke kvar? Är ärret en ständig källa till förtvivlan, eller bärs det upp med stolthet? Som en trofé efter en särskilt prövande batalj.
Jag suddar ut hår som sticker ur öronen, som lyser i motljuset på näsan. En har särskilt bett om att bilringarna inte ska få dominera och jag får höra att det är bäst att ta i lite extra när det gäller budoirbilderna. "Du vet, annars får de såna komplex att de ställer in bröllopet." Och jag har full förståelse för fåfängan. Jag nyper in näsroten och planar ut höknäsan och öppnar smala ögonspringor. Jag ger konstgjord belysning där ögonbryn skuggat blicken. Jag bleker och jämnar ut tänder och klistrar in ett ansikte från en annan bild om så krävs. När jag är klar lägger jag på ett glamourfilter som kostar multum och bilden ser ut att passa i vilken parfymreklam som helst.
Bilderna ska ge illusionen av fullständig lycka, som en magisk trollformel mot olycka och skilsmässa. Ju vackrare de är, ju mer de strålar, desto bättre försäkring. Jag skarvar med sanningen och ger det de vill ha. Hoppas jag. För kanske hade brudgummen hellre behållit sin deformerade panna än att se sådär glammigt gay ut. Förresten spelar det ingen roll vad han säger, det är ju hennes dag.
Jag gifte mig ju får så länge sen att photoshop inte var uppfunnet/hittat ut till min verklighet.
Å andra sidan så handretuscherade man ju fotografens bilder när min mammas farmor var ung.
Enda kravet jag tror att jag ställde på mitt utseende/bildkvaliteten när vi gifte oss var att röda ögon inte är snyggt. Å andra sidan så gick vi till en välrenommerad fotograf inne i stan, så röda ögon vore ett riktigt lågvattenmärke.
Nuförtiden tror jag att det är min mamma jag ser på bilderna. Och dottern uppfattar jag som att det är jag … (Alltså nutida bilder.)
verklighetsuppfattning?
Cecilia N — 05-09-2007 @ 14:22
Om jag lämnar över mig i din vård, kan du fixa mig då? Så kan jag gå runt utan påsar under ögonen och valk på magen, födelsemärke på handen och skrynkel i armvecken… Jag skulle vara dig evigt tacksam. Och jag ska inte ens gifta mig.
Lotta — 05-09-2007 @ 18:23
Vi hade fotoförbud på vårt bröllop, men om vi hade gift oss idag kanske du hade fått ta en bild eller två.
Presens konjunktiv — 06-09-2007 @ 08:29
Usch jag blir hemskt ledsen av din text. På sin bröllopsdag kan jag förstå att man vill passa på att se så bra ut som man har möjlighet till, hår och kläder kan ju göra en sån stor skillnad - men även om jag gärna skulle slippa mina påsiga ögon och potatisnäsa så vill jag ha rätt att tycka att jag är snygg ändå. Är inte det den bästa bilden av ett bra äktenskap? Den där man trivs med sig själv och den andra för de man är. Jag tycker det är så sorgligt om drömmen är att se “reklamsnygg” ut, för är det målet kan man inte göra annat än ägna sig åt sitt utseende och vad har man då åstadkommit här i världen?
Sen är det ju så att en bra fotograf kan ju fånga en i ens bästa ögonblick. Så hur ser man ut egentligen? Ser man ut som på de överexponerade kompaktkamerabilderna eller som på bilderna fångade av en blixtsnabb systemkamera?
framtiden — 06-09-2007 @ 17:44
Cecilia - Visst är det intressant att man kan se släktdrag i foton som man kanske inte tänker på annars? Jag fick en chock denna sommar när jag insåg hur lik jag är/blivit min mormor! Det kändes inte odelat positivt, om jag säger så.
Lotta - I fix! Inte för att jag tycker att man måste utan för att jag tycker det är så rackarns kul! Som när man var barn och klädde ut sig och lånade mammas smink. Ett annat resultat bara.
PK - Säg till om ni förnyar era löften eller liknande.
Framtiden - Väldigt många bra reflexioner! Du må tro att många såna tankar hinner fara genom huvudet när jag sitter och petar med folks bilder. Jag blir lika försjunken i andras ansikten som i mitt eget och jag undrar vad mina komplex egentligen fyller för funktion. (Rent personligt och i ett evolutionsperspektiv - vad ska det vara bra för?) Om du frågar dej varför du inte får tycka att du är snygg “ändå”, så undrar jag varför jag “måste” tycka att jag är snygg när jag inte tycker att jag är det. Vem är det som kräver självkänsla av mej och varför? Det ska väl inte andra lägga sig i? Jag tycker jag egentligen ser ut som jag gjorde när jag var 20. Det man ser nu är en tillfällig oavsiktlighet.
Salt — 06-09-2007 @ 21:00
“Jag tycker jag egentligen ser ut som jag gjorde när jag var 20. Det man ser nu är en tillfällig oavsiktlighet.”
Nåt sånt, ja.
Och jag tänker på det som framtiden skrev som jag också tänkte på när jag läste texten.
Att man vill väl i all sin dar se ut som sig själv på bröllopsbilderna? Det får ju som räcka med att man var tvungen att sminka sig!
Jag funderar: de bilderna du arbetar med, har du fått några riktlinjer angående dem? Av vem? De som är framför kameran eller den som är bakom?
Det känns som att det fotografens sak att be bruden dra in magen och brudgummen att sträcka på sig, inte retuscherarens.
(Hihi, sifferkombinationen nedan är ganska likt vårt telefonnummer. Jag var tvungen att titta flera gånger.)
Cecilia N — 06-09-2007 @ 21:38
Cecilia - Ja, man vill se ut som sig själv - som om man vore filmstjärna! De som anlitar denna fotograf har sett hur andra brudpars bilder blivit och vill ha just den speciella känslan. Brudar som verkligen vill vara “prinsessa för en dag”. Och jag korrigerar inte allt hos alla, bara det som sticker i ögonen. I en viss bild kan det se ut som om bruden fått en puckel och då är jag snäll och tar bort den. Oombedd. Men jo, har bruden någon särskild hang-up så ber hon särskilt om att få det fixat redan från början. Annars kan de se bilderna och be om att få korrigeringar i efterhand. Och det är inte bara folk jag trollar med, jag tar bort dörrstopp, larmplakat, strömbrytare och annat som stör kompositionen. Vill folk vara au naturelle så får de ju det! Mindre jobb för mej.
Salt — 06-09-2007 @ 23:22