Förresten är det precis så jag känner för bloggstrul just nu.

Jag vet inte hur det är med er andra, men mitt huvud är ständigt fyllt av musikaliska associationer. En stor del av dessa gäller gamla låttexter som jag lärde mig i min ungdom. Och eftersom jag (som ni väl vid det här laget fattat) älskade (och älskar) 10cc, kunde jag alla deras låtar utantill. Och inte bara 10cc:s låtar, utan också låtar av Godley & Creme (apropå Creme, se nedan). Mina associationer kan yttra sig så här. Jag har på radion/tv:n och ekonominyheter läses upp. Dow Jones index nämns. Det säger mig ingenting, men i mitt huvud börjar det låta "Dow Jones ain’t got time for the bums" (Wall street shuffle). Någon snackar fruktkaka. "There’s a fruitcake in the window, someone fetch the cops …" (Godley & Creme, albumet L). Jamaica kommer på tapeten. "Don’t like Jamaica … hm hm … I love her, dreadlock holidays". He’s got balls hör man på något amerikanskt tv-program. "We’ve all got balls and brains, but some’s got balls and chains…" (Rubber bullets). Hollywood: "Somewhere in Hollywood … it’s crazy, a dog up in Beverly Hills, crazy, crazy, lalalalalalala …". Om ni inte redan har somnat, kanske ni fattar. Dessa låtar lever i huvudet på mig, och är mig en ständig källa till glädje. 

Tänk om jag var en av dem som kunde hångla helt obekymrat.

Hångla för hånglandets egen skull. Hej, du ser hångelvänlig ut, låt oss vänslas en timme!

Men jag kan inte. För mej måste allting alltid betyda något. Utvärderingen börjar genast, jag kollar hur kompatibla vi är och hittar jag något fel måste han avskrivas. Som framtida gemål och tillfällig hångelpartner. För jag kan inte hångla med nån och sen vara nonchalant.

Jag kan inte hångla med nån och sen vara hej och tjenis och inte fundera nåt mer över saken. Jag undrar vem av oss som vill nåt mer, vad han kan ha sagt om saken och om mej. Ska man låtsas som om det inte hänt och inte bry sig om han hånglar med nån annan? Ska jag själv hångla med nån annan för att visa att jag är helt oberörd?

Jag kan inte ens utbyta lite saliv med någon utan att få ångest dagen efter. Men jag önskar jag kunde! Jag vill vara sorgfri och kärleksfull och inte göra så jävla stor sak av allting. Det är som om jag måste skapa problem för mej själv och haka upp mej på bagateller som moral! Lite hångel är väl inte hela världen?

Så varför. Varför kan inte jag vara med och hångla? Jag kan knappt pussa en kompis.

Så här blir det varje lördag. Halva dagen försvinner på något underligt sätt. Sovmorgon, superlång frukost, timmar av slösurfande vid datorn. Och så är klockan plötsligt halvett-ett. Har inte ens tagit på mig något presentabelt. Jag som skulle göra så mycket. Det gäller förresten söndagar och alla andra lediga dagar också. 

Jag får först passa på att återigen tacka Skrivkramp för den här tiden, och samtidigt medge att det kommer att bli tomt efter honom. Kanske kan vi hoppas på något gästspel någon gång? Det händer ju saker och ting i bloggvärlden, folk flyttar runt, börjar och slutar, och antar att det är som det skall. Men ibland känns det tomt och konstigt när förändringar inträffar. Nu något om sköldkörteln, som nämnts i kommentarfältet nyligen. Jag är en nybliven så kallad sköldpadda, och har inte riktigt kommit in i vad det är man skall titta efter när prover tas och så. Har läst bland annat den här bloggen, men känner att jag har en hel del att lära fortfarande. Ja, ja, det kommer väl. Är det någon av läsarna här som vet något eller har något tips till en ganska nybliven Levaxin-ätare?

Hej, snälla guldskribenter och guldläsare. Tack för att ni hyst mig, läst mig och kommenterat mig här under min pubertet. Nu tror jag att jag är sams igen med gamla mamma (dvs. blogg.se), så jag gör ett försök att flytta hem igen.

Ni hittar mig och mina resväskor på det gamla vanliga stället: SKRIVKRAMP. Välkomna dit!

Varje vår lever jag upp. Varje sommar känns (förhållandevis) sorgfri och lätt. Både humör- och energimässigt mår jag som bäst när solen ler.

Men nu börjar det vända. Tröttheten återvänder. Jag blir sårbarare, mer ängslig. Saker känns tyngre och svårare. Jag hade sånär glömt bort att mitt tillstånd följer årstidernas växlingar, men kroppen påminde mej.

Jag är outsägligt trött, så trött att kroppen värker redan när jag vaknar. Ögonen svider som om tröttheten vill gråtas ut.

Det finns saker jag vill göra. Annat jag borde göra. Det finns folk som väntar på att jag ska ta itu med saker. Det saknas bara vakentid. Piggtid. Fokustid. Jag orkar inte läsa några bloggar ens, har inte kommenterat på veckors tid känns det som. Jag är en grå möglig ost, inkapslad i komalik smärta som låser mina muskler under täckets tröstande lövhög. Ja jag känner mej som en igelkott nu som redan är redo att boa in sig och sova bort ett halvår.

Det är väl ok att vara gråttrött när man slitit häcken av sig en längre tid, men när gråttröttheten är ett grundtillstånd att vakna till utan att ha gjort nåt, det känns bara omotiverat och grymt.
Knorr.

drabbade mig igår, säkerligen en reaktion efter den jobbiga vecka jag just haft. Trodde jag skulle klara mig när jag var klar och fin i huvudet i lördags, men på söndag började den lurpassa alltmer och inga tabletter hjälpte. Igår slog den till med full kraft, och det var med nöd och näppe jag klarade av kvällspasset på jobbet. Höll på att spy på vägen hem. På natten en våt trasa på pannan och hallucinationer om Stationsvaktbloggen (fråga mig inte varför), blandat med tankar om sionismen (se Annika Bryns blog). För mycket internettande, måhända. Kl. 4 testade jag återigen mina tabletter, verkar ha gjort lite nytta i alla fall, plikten tvingade upp mig kl. 7, men nu en timme senare går jag och tar en tupplur igen. Förbaskade migrän!

Jag som inte läser böcker har förstås inte läst ett ord Ranelid skrivit. Men idag berättar han för både Aftonbladet och Expressen hur han mår och plötsligt slår det mej att han kanske inte "bara" är egenkär, det kanske är ett uttryck för psykisk sjukdom. Varför baktalas jag som den självförhärligande människa jag är, frågar han sig och jag får ett välbekant obehag av hans retorik. Såna här snubbar har jag mött och de mår inte bra.

Inte ens Strindberg hade det så illa som jag. Läs nu högt här hur bra jag är. Citera mej ordagrannt. Min bok liknar inget annat. Den och den har gjort mej illa, men inte baktalar jag dem för det. Jag säger bara att de inte är författare.

Men jag har förstått att kreativa människor "ska" må dåligt. Man ska hela tiden vackla på vansinnets brant, då blir man, om man har tur, geniförklarad.

Jag vet inte hur bra Ranelid är som författare, men om det står i paritet med hans psykiska ohälsa är han säkert skitbra.