Onsdag 21:41

29-08-2007

Intag av sömntablett (25 mg Propavan)

Måtte jag kunna sova hela natten, vakna i god tid, äta en rejäl frukost, hinna med bussen, komma till tandläkaren i tid, ha en komplikationsfri visdomstandsoperation utan skräck och smärta. Men mest av allt oroar jag mej för att ha ett gigantiskt hål i munnen som värker och blöder. Jag önskar att jag inte visste att de måste såga upp en bit av käken och ta ut tanden från sidan, det är förbenat trångt därinne i bortre munhålevrån. Det skulle inte förvåna mej om de måste ta ut tanden via hörselgången till slut.

För att uttrycka det på ett annat sätt: jag är nervös! Jag oroar mej! Om jag låtsas göra några gälla skrin så släpper det småhysteriska säkert. Jag litar på att själva proceduren kommer gå bra, det är det som kommer efter jag tror kommer bli läbbigt. De blodfyllda kväljande vågorna som växlar med hungersnöd, yrsel och difteri. 

Hoppas jag får ett coolt blåmärke åtminstone. Så folk måste ge mej medlidande/halvförfärade blickar.

Dina och Dorinda

När vi ändå är inne på ämnet bra böcker, så måste jag få nämna en bok som jag älskade när jag var liten. När jag sedan läste om den som vuxen tyckte jag nästan att den var ännu bättre än jag mindes den! Det fanns en massa kul detaljer i den för vuxna som jag inte uppfattat tidigare. Det är (naturligtvis) fråga om Det blåser på månen av Eric Linklater (åh, jag borde nämnt honom bland mina Eric-idoler när det ämnet var uppe i somras!). Det handlar om de två systrarna Dina och Dorinda som bland annat måste rädda sin pappa major Rytter som försvunnit i Bombardiet, men innan de hinner de bli både jättetjocka och jättesmala, hamna i bur på zoo som kängurur och en massa mer. Såg att boken nyligen återutgivits på svenska med nya illustrationer. Vill absolut inte förringa den nya konstnärens arbete, men för mig finns bara bilderna som är tecknade av Nicholas Bentley. De är en del av den helhet som Det blåser på månen innebär för mig.

The Wind on the Moon

På stranden

Klassikerlistan som Salt citerar nedan är ett fint initiativ tycker jag. En del av böckerna har jag redan och några vill jag inte ha, men kanske jag slår till och köper någon av dem. Jag tänkte i detta sammanhang berätta om den bok jag tycker allra bäst om. Det är en bok som gör att det svider i bröstet på mig när jag läser den, och tårarna rinner oavbrutet. Den är så hemsk och samtidigt vacker. Det är On the beach av Nevil Shute. Den kom ut 1957 och handlar om några människor som lever sina sista dagar i en skenbart idyllisk värld efter ett stort kärnvapenkrig. De vet att de snart skall dö. Det är skrämmande och fantastiskt på en gång, och ganska realistiskt också. Boken blev en populär film med bland andra Fred Astaire, men filmen är en besvikelse. Det gladde mig att få reda på via Wikipedia (hoppas att uppgiften är sann) att Nevil var mycket missnöjd med filmatiseringen och med de friheter man tagit sig där. Jag kan inte annat än hålla med honom.

Efter Sommar

Så är ”sommaren” över och jag har hunnit igenom min back-log av olyssnade Sommarprogram. Till att börja med var det inte särskilt många som lockade till lyssning, varken namnen eller beskrivningarna. Och när jag väl lyssnade var det inte särskilt många som fick mig att reagera med något annat än ointresse eller rentav aktivt avståndstagande.

Hur många fullkomligt ointressanta tack till människor som hjälpt årets Sommarpratare på traven har vi till exempel inte fått genomlida i år?

Listan med favoriter blir med andra ord kort. Den första är dock en total överraskning för mig själv, nämligen det speedade  programledarparet Fredrik och Filip som fick mig nästan kräkfärdig med sina första fem minuter av rallyt genom USA 1996 eller när det nu var. Nästa fem minuter var nästan uthärdliga, nästa började bli intressanta. Och sedan var jag fast. Det är inte bara damp. Det är engagemang och passion och jag är rätt lycklig över att jag inte bara fimpade herrarna innan jag hade förstått det.

Årets hederspris går till Lena Endre, för en fantastisk djupdykning i mitt psyke. Eller så var det bara jag som kände så. Gissar att rätt många andra gjorde det också.

Årets tistel skickar vi – som vanligt – till skivindustrin, som fortfarande tror att alla människor först och främst är tjuvar. Och fast de faktiskt får betalt för att deras musik spelas i Sommarprogrammen kan vi fortfarande inte lyssna på Sommar med musik på våra Ipoddar. Fortfarande vägrar skivbranschen att erkänna att vi lever på 2000-talet och fortfarande föredar de att bekämpa sina kunder, snarare än att ta vara på de möjligheter som modern teknik erbjuder.

Skäms de inte?

Andra bloggar om: Sommar, Sommarpratare, fildelning, Lena Endre, Fredrik & Filip

Expressens boksamling

  • August Strindberg - Hemsöborna. 11 september.
    Selma Lagerlöf - Gösta Berglings saga. 18 september. Kejsaren av Portogalien. 18 mars.
    John Steinbeck - Möss och människor. 25 september. Sett som pjäs.
    Hjalmar Söderberg - Doktor Glas. 2 oktober. Den allvarsamma leken. 26 februari.
    Virginia Woolf - Mrs Dalloway. 9 oktober.
    Harry Martinson - Nässlorna blomma. 16 oktober
    Jane Austen - Stolthet och fördom. 23 oktober. Sett som film.
    Karin Boye - Kallocain. 30 oktober.
    William Golding - Flugornas herre. 6 november. Sett som film.
    Pär Lagerkvist - Dvärgen. 13 november.
    Thomas Mann - Döden i Venedig. 20 november.
    Hjalmar Bergman - Markurells i Wadköping. 27 november.
    Albert Camus - Främlingen. 4 december.
    Marguerite Duras - Älskaren. 11 december. Läst.
    Ernest Hemingway - Den gamle och havet. 18 december.
    Hermann Hesse - Stäppvargen. 25 december.
    Joseph Conrad - Mörkrets hjärta. 1 januari 2008. Läst.
    Carl Jonas Love Almqvist - Det går an. 8 januari.
    Elsie Johansson - Mosippan. 15 januari.
    Oscar Wilde - Dorian Grays porträtt. 22 januari. Läst, tror jag, och sett som film.
    Francoise Sagan - Bonjour tristesse. 29 januari.
    Fjodor Dostojevskij - Spelaren. 5 februari.
    Ivar Lo-Johansson - Måna är död. 12 februari.
    Franz Kafka - Förvandlingen. 19 februari. Läst och sett som pjäs.
    Harper Lee - Dödssynden (To kill a mockingbird). 4 mars. Vill läsa!
    John le Carré - Spionen som kom in från kylan. 11 mars.
    Evelyn Waugh - En förlorad värld. 25 mars.
    D. H. Lawrence - Lady Chatterleys älskare. 1 april. Läst.

Jag har en gnutta komplex över att jag inte är nån beläst person. Jag är dålig på att läsa texter som inte genast fängslar och berör och ibland har jag kämpat mej igenom en hel bok och lagt ifrån mej den när det bara är 20 sidor kvar. Om man inte bryr sig hur det går för dem man läser om är det inte bra.

Jag tycker det är lite dyrt med 59:-/titeln. Vi i de nedre klasserna har inte råd att lägga 60 spänn i veckan på böcker man inte är så sugen på att läsa. Det är nog inte bara jag som känner att det vore bra att ha läst lite mer. Man vill ju ha ett hum om vad böckerna handlar om. Och det tycker jag Expressen kunde ha berättat istället för att lista titlarna med foton på författarna! Några titlar känner jag vagt igen men vet inte riktigt om jag läst dem eller varför de känns bekanta. Säkert har jag slötittat på tv och sett brottstycken av diverse filmatiseringar som jag just nu inte minns.

I amerikansk film nämns To kill a mockingbird och Catcher in the rye ofta, så dem har jag fått för mej att jag vill läsa. Den gamle och havet ska också vara en storfavorit, men titeln är ju avskräckande.

Ni som vet, vad handlar böckerna om och vad ska man läsa, tycker ni?

Liv i ångest

Jag har tänkt mycket på en sak som Richard Dreyfuss sa i Stephen Frys dokumentär. Han hade fått sin diagnos och börjat behandlingen med lithium. En tid senare berättade han extatiskt om hur bra allt plötsligt gick i livet. Han rabblade framgångar inom diverse områden för sin läkare och sa att det var otroligt vilket mod han hade fått att göra saker.

 - Det är inte mod, hade läkaren svarat. Det är avsaknaden av ångest.

Avsaknaden av ångest.
Dessa ord har ekat i huvudet sedan dess. Vilka saker hade man inte kunnat åstadkomma - eller åtminstone försökt sig på - om man inte upplevde ångest? Jag vet inte hur närvarande ångesten är för er andra, men hos mej är det en daglig följeslagare. Jag har haft den som diagnos under många års tid. Har jag någonsin upplevt hur det är att vara ångestfri?

Den är min skyddsling och min inre marodör. Jag omhuldar och försvarar den, jag hatar att den förgör mej. Jag ger upp mina drömmar för den och den stjäl i gengäld min energi och min lust.

Stephen Fry sa såhär:

- Jag vill inte ta livet av mej, men jag skulle inte ha nåt emot att dö.

Och det är ordagrannt så som jag själv tänkt otaliga gånger. Jag söker inte döden aktivt, men jag har haft starka känslor av dödens närhet, att den lätt skulle kunna ta mej om jag bara gav efter. Som om den bara var ett andetag bort. Och det skulle inte göra något om jag råkade andas in dess rökiga slöja och livet bara tog slut där och då. Med allt ouppklarat och med mycket osagt. Bara lätta från jordytan och lämna allt och försjunka i djup glömska. Allt gjort skulle göras ogjort, inget skulle vara bevarat. Det hade varit helt ok. Helt ok.

Jag har inte fått nån diagnos på mani, men dessa män kastas mellan de olika lägena mani och depression. De upplever högsta eufori och djupaste depression om vartannat, medan jag befinner mej i ett statiskt läge av hopplöshet. På en hög stege kliver jag bara mellan de lägre stegen. Ibland når jag halvvägs upp en särskilt bra dag, men rasar ner igen. Därnere har jag min tillvaro, jag har inte samma utsikt som de ovanför. Jag ser inte horisonten, jag missar solens första gryningsstrålar och jag ser den inte sjunka ner i ro om kvällen. Där jag är, är skymning och grådaskiga skuggors bo.

Jag undrar hur det skulle kännas att inte vara likgiltig för döden och inte känna ångest för livet.
Något helt annat än det här.