Bästa barnhjälpen hittills
I Malmö pågår just nu tappabortbarnenfestivalen, eller ja; Malmöfestivalen heter den, men konceptet är globalt.
Medan jag stod och iakttog dotterns äventyr på Slottsparkens nyanlagda lekplats, upptäckte jag i ögonvrån en liten kille gråta så att tårarna bokstavligen sprutade ur ögonen på honom. Han var så förtvivlad och rädd att han knappt var kontaktbar, men en sak kunde han i alla fall gör: han drog upp tröjärmen och visade den närmaste av de tillskyndande vuxna sin arm.
Och då log jag.
För där hade barnets lysande klyftiga moder skrivit sitt mobiltelefonnummer med kulspetspenna. Två minuter senare var de återförenade, tårarna torkade och killen lekte igen.
Kanske är det jag som är lite efter, eftersom jag inte hört talas om tricket förut, eller så är det verkligen nyskapande. Hur som helst är det definitivt värt att sprida vidare tills alla har lärt sig det.
Hjälper ni mig?
Andra bloggar om: Malmöfestivalen, festivaler, barn, borttappad
När jag var liten bestämde vi alltid ett ställe dit vi skulle gå om vi “kom bort”, till exempel vid ingången på en stormarknad eller vid någon särskild attraktion på Liseberg. Men det var ju långt innan mobiltelefonernas tid, förstås.
Ullah — 19-08-2007 @ 12:33
Jo, det lär finnas armband där man skriver mobilnumret, eller så tar man en märkpenna och skriver mobilnumret på tröjan. Jag som har en systerson och en gudson i springa-bort-åldern har funderat mycket på hur man bäst märker sina barn så de kan återförenas med sina föräldrar snabbt, för samtidigt vill man ju inte göra sitt barn lättspårat för kidnappare och pedofiler.
Nyligen lyssnade jag på bästisen när hon gav sina småttingar direktiv om att stå blickstilla och vänta på att bli hittade, inte följa med nån främling för att leta efter mamma. Det är mycket att lära sig vid späd ålder och nackhåren ställde sig när jag såg en farbror sitta på en bänk och titta på de lekande barnen. Log han eller flinade han liderligt? Burr.
Salt — 19-08-2007 @ 15:04
Det kan inte vara lätt att vara en vanlig, snäll och barnkär gubbe nuförtiden!
Ullah — 19-08-2007 @ 15:30
Ullah - Nej, det är nog inte lätt. Men så kom jag att tänka på att jag som moster är rätt diskriminerad också - av dagispersonalen. Om jag inte har blivit “föranmäld” så får jag inte komma och hämta min systerson. Och det är nog rätt att de är på sin vakt.
Salt — 19-08-2007 @ 19:08
Jag stötte på nummer på armen-metoden för tre år sen då exets bror använde den på sina tjejer (ca 4 och 5 år gamla). Uöver armband och tröjor som man kan skriva konaktuppgifter på så finns det knappar man kan beställa så jag hops alvas pappa: http://alvaplutten.blogspot.com/2007/07/bloggigt-o-kort.html
Pernilla — 20-08-2007 @ 15:29
Pernilla - Underbart tips! Jag beställde genast en massa knappar!
Salt — 20-08-2007 @ 19:28
Jag borde ha skrivit på Långa Barnets arm innan han flyttade till Skellefteå. Eller ja, så känns det…
Lotta — 22-08-2007 @ 12:30