Jag hade en av mina obehagligare drömmar igen inatt. Så obehaglig att jag måste skriva om den på ett mindre uppenbart ställe.

Okej. Det här är lite genant. Vet inte varför jag känner mej generad, men blottar man sig och står med rumpan bar ska det väl kännas precis så! Men nu har jag färdigställt ett stycke kåseri och gjort en illustration därtill. Nu borde jag förstås vara ambitiös och skicka in det till fler än två tidningar, men jag vet inte hur sånt här går till. Och eftersom jag berättar detta pinsamma för er så har jag ju jinxat det, ni vet. Då kan det ju ändå inte gå bra.

Men nåt ska man ju göra. Jag måste skärpa mej, lära mej att hantera bakslag och framgångar. Ja, de där illustrationerna jag visade er tidigare, de kommer visst gå i press. Inte för att jag är illustratör eller kåsör eller nåt sånt, men det ska man visst inte hänga upp sig på. Efter min glaskurs kommer jag drömma om att bli smyckeskonstnär och annars är det retusch som intresserar mej mest för tillfället. Jag gör som vanligt, hoppar bara på de tåg som råkar ha en öppning för mej innan jag snubblar in på nästa spår. För att blanda liknelser.

Det är fruktansvärt tröttsamt att ha problem med självkänslan. Det vore så mycket lättare om jag hade nån stark känsla för vad jag vill och dessutom kunde göra en rättvis bedömning av mina förmågor. Och jag är säker på att det är minst lika frustrerande för min omgivning att se på hur jag låter allt rinna mellan fingrarna. Är det sant att ingen kan tro på mej förrän jag själv gör det?

I Malmö pågår just nu tappabortbarnenfestivalen, eller ja; Malmöfestivalen heter den, men konceptet är globalt.

Medan jag stod och iakttog dotterns äventyr på Slottsparkens nyanlagda lekplats, upptäckte jag i ögonvrån en liten kille gråta så att tårarna bokstavligen sprutade ur ögonen på honom. Han var så förtvivlad och rädd att han knappt var kontaktbar, men en sak kunde han i alla fall gör: han drog upp tröjärmen och visade den närmaste av de tillskyndande vuxna sin arm.

Och då log jag.

För där hade barnets lysande klyftiga moder skrivit sitt mobiltelefonnummer med kulspetspenna. Två minuter senare var de återförenade, tårarna torkade och killen lekte igen.

Kanske är det jag som är lite efter, eftersom jag inte hört talas om tricket förut, eller så är det verkligen nyskapande. Hur som helst är det definitivt värt att sprida vidare tills alla har lärt sig det.

Hjälper ni mig?

Andra bloggar om: Malmöfestivalen, festivaler, barn, borttappad