Är detta förklaringen till varför så många kvinnor ville tala om Diana efter hennes död?

Som de säger i Fucking Åmål. Så kan det ju kännas när man bara inte står ut längre! Men lite knark kanske man kan glömma bort att man bor i Åmål, eller som i mitt fall, försöker fixa sig en cool och avancerad blogg utan att egentligen ha några relevanta kunskaper. Trial and error heter metoden som tar fruktansvärt mycket tid i anspråk.

Om man inte kan programmera, inte kan läsa manualer och knappt kan läsa innantill överhuvudtaget borde man väl låta bli?

Jag borde ha insett mina begränsningar efter ett års kämpande med wordpress, men inte då. Min ost till hjärna befinner sig i ett gelatinerat stadium (ni ser, nu börjar hon hitta på ord också) och jag varnar er för att komma med klämkäcka utrop om att jag nog klarar det galant - jag har inträtt det rabiata knarkarstadiet och är inte mottaglig!

För en tid sedan beställde jag ett antal knappar på Knappar.nu och nu har de kommit fram! Egentligen ska det bara ta ett par dagar att få dem, men jag var förstås tvungen att krångla till det för mej själv. Det är alltså inte företagets fel att det dröjt.

Det var efter ett tips här som jag gjorde beställningen. Nu ska varken systersonen eller gudsonen bli borttappade! Eller rättare sagt - om de kommer bort ska nån vuxen kunna ringa efter den som just då har ansvar för barnet. När gullunge är med mej ska han ha mitt nummer på sig, när han är med farmor byter han till hennes knapp osv. Ni fattar grejen.

De kostar bara 10 kr styck och finns i två storlekar. Normal och mini, skulle jag kalla det. Lagom för en småtting att ha på sig. För en hundring får man åtta små borttappningsförsäkringar (20 kr i porto) och det tycker jag banne mej att det är värt.
Klicka för större bild.

Här är skurken. Tanden som jävlats med mej och kostat en massa pengar. Men den slutliga kampen var förvånansvärt lätt, tanden gav med sig utan operation. Med två tandläkare och en massa sköterskor i rummet var jag supernervös och det var ett evigt tjat om handskstorlekar och annat. Tre bedövninssprutor gavs och sen turades de om om att lossa tanden enligt hävstångsprincipen.

På bilden ser man att jag bitit loss en bit (ytterligare en bit gick av hos tandläkaren) och man ser den tillfälliga lagningen från när jag fick den där infektionen just som jag skulle iväg på begravning. Nå. Nu är den ute. Och det kostade bara 852:-, hälften mot vad en operation hade kostat.

Sverige behöver inte fler sexualrådgivare, tycker Göran Skytte apropå en ny mastersutbildning i sexologi på Malmö högskola. Sverige behöver en ny Einstein.

Verkligen? Vi har ju Göran Skytte.

Andra bloggar om: sexologi, Göran Skytte

när du fick reda på att JF Kennedy mördats? (I min mammas mage. Ja, jag uppfattade nog inte riktigt nyheten, men ändå…) När Palme mördats? (Nyss uppstigen ur sängen och yrvaken.) Men ändå, mest intressant av allt, när du fick reda på att prinsessan Diana dött? Jag minns det som igår. Jag minns den soliga sensommarmorgonen när jag knäppte på Sky och tyckte att nyheterna var så konstiga. Långsamt, långsamt kröp insikten fram. Vilken chock! Totalt oväntat. Alla kvinnor jag kände blev berörda och ville diskutera saken. Underligt det också. Jag beundrade inte ens Diana och är emot kungahusen som företeelse. Men hon var ändå en människa med ett alldeles speciellt levnadsöde. Och så hade hon två unga söner som fortfarande behövde sin mamma.

När jag ändå är inne på älsklingsböcker: den här läste jag som ung på svenska och uppskattade mycket. Sedan läste jag om den lite senare på engelska och gillade den fortfarande. Nu tänkte jag läsa om den en tredje gång för att se om den håller måttet och om min bild av den är korrekt. Mitt första intryck (efter 3-4 sidor) är att den är … lite mysko. Får väl ge den en chans.

Intag av sömntablett (25 mg Propavan)

Måtte jag kunna sova hela natten, vakna i god tid, äta en rejäl frukost, hinna med bussen, komma till tandläkaren i tid, ha en komplikationsfri visdomstandsoperation utan skräck och smärta. Men mest av allt oroar jag mej för att ha ett gigantiskt hål i munnen som värker och blöder. Jag önskar att jag inte visste att de måste såga upp en bit av käken och ta ut tanden från sidan, det är förbenat trångt därinne i bortre munhålevrån. Det skulle inte förvåna mej om de måste ta ut tanden via hörselgången till slut.

För att uttrycka det på ett annat sätt: jag är nervös! Jag oroar mej! Om jag låtsas göra några gälla skrin så släpper det småhysteriska säkert. Jag litar på att själva proceduren kommer gå bra, det är det som kommer efter jag tror kommer bli läbbigt. De blodfyllda kväljande vågorna som växlar med hungersnöd, yrsel och difteri. 

Hoppas jag får ett coolt blåmärke åtminstone. Så folk måste ge mej medlidande/halvförfärade blickar.

När vi ändå är inne på ämnet bra böcker, så måste jag få nämna en bok som jag älskade när jag var liten. När jag sedan läste om den som vuxen tyckte jag nästan att den var ännu bättre än jag mindes den! Det fanns en massa kul detaljer i den för vuxna som jag inte uppfattat tidigare. Det är (naturligtvis) fråga om Det blåser på månen av Eric Linklater (åh, jag borde nämnt honom bland mina Eric-idoler när det ämnet var uppe i somras!). Det handlar om de två systrarna Dina och Dorinda som bland annat måste rädda sin pappa major Rytter som försvunnit i Bombardiet, men innan de hinner de bli både jättetjocka och jättesmala, hamna i bur på zoo som kängurur och en massa mer. Såg att boken nyligen återutgivits på svenska med nya illustrationer. Vill absolut inte förringa den nya konstnärens arbete, men för mig finns bara bilderna som är tecknade av Nicholas Bentley. De är en del av den helhet som Det blåser på månen innebär för mig.

Klassikerlistan som Salt citerar nedan är ett fint initiativ tycker jag. En del av böckerna har jag redan och några vill jag inte ha, men kanske jag slår till och köper någon av dem. Jag tänkte i detta sammanhang berätta om den bok jag tycker allra bäst om. Det är en bok som gör att det svider i bröstet på mig när jag läser den, och tårarna rinner oavbrutet. Den är så hemsk och samtidigt vacker. Det är On the beach av Nevil Shute. Den kom ut 1957 och handlar om några människor som lever sina sista dagar i en skenbart idyllisk värld efter ett stort kärnvapenkrig. De vet att de snart skall dö. Det är skrämmande och fantastiskt på en gång, och ganska realistiskt också. Boken blev en populär film med bland andra Fred Astaire, men filmen är en besvikelse. Det gladde mig att få reda på via Wikipedia (hoppas att uppgiften är sann) att Nevil var mycket missnöjd med filmatiseringen och med de friheter man tagit sig där. Jag kan inte annat än hålla med honom.