Det blev visst en liten skoldebatt i kommentarerna till Skrivkramps förra inlägg. Det framgår väl en del vad jag tycker där, och det är att skolan inte klarar av sitt uppdrag så bra som man kunde önska. Det är jättemånga faktorer som spelar in, en av dem är kommunaliseringen som Göran Persson drev igenom på nittiotalet, andra beror på en förändrad lärarutbildning, men det finns förmodligen en massa orsaker till som jag inte orkar gå in på just nu. Kanske en annan gång. Jag måste bara få säga att få personer förespråkar kadaverdisciplin och en inriktning på att rabbla kungar och sådant. Däremot är det ju inte fel om det är tyst i klassen och det är heller inte skadligt att lära sig vissa saker utantill. Man kan ha mycket glädje av det. Man hinner inte slå upp glosor eller verbformer när man befinner sig i en talsituation och skall försöka uttrycka sig på ett främmande språk. Multiplikationstabellen skall sitta där som ett rinnande vatten. Att ha några nyckelårtal att hänga upp historien på är inte fel. Och att lära sig lite skrivregler förenklar livet enormt nu när alla skall bli författare! Om de inte har vett nog att ta till sig råden i bloggen Skrivkramp länkade till, förstås.

Det finns de som säger att pluggskolan måste komma tillbaka, att allt kommer att gå ännu mer åt helvete än det redan har gjort om ungarna inte får lära sig samtliga kungars födelse- och dödsdatum, hela grammatiken och att veta hut.

Jag hör inte till dem, men jag har en känsla av av att major Björklund i folkpartiet och hans vapendragare skulle bli mycket mer lyssnade på om de var tiondelen, eller hundradelen, så begåvade som den satirker som bloggar under rubriken 101 reasons to stop writing.

Read it and weap!