Så var det dags igen. Släktfejdsdags. Jag är så enormt trött på detta. Hur hanterar man att någon man har inpå livet är extremt omogen och har en dragning åt det överdramatiska? Jag tycker att det borde vara enormt tröttsamt för personen själv - om det nu inte är nån slags energi som h*n behöver för att känna sig levande.

På omvägar har jag förstått att jag felat, jag fick först en pik jag inte kunde tolka, men genom lite kringnystande har det alltså kommit fram varför jag väckt irritation. Tröttsamt, som sagt. Saken är den att jag inte vet om jag klarar att gjuta olja på vågorna. Jag kanske får lust att markera tillbaka? Påpeka det orimliga i den andres beteende snarare än att fokusera på vad jag gjort fel den här gången.

Vad gör man?