Jag tänkte att jag skulle testa att utmana mina Guldkollegor! Om ni vill får ni gärna spåna fritt på temat.

Ur en klassisk kommentar som att "den som är otrogen är inte lycklig i förhållandet" började jag fundera över detta med lycka. Kan ett förhållande vara lyckligt om individerna inte är lyckliga? Och var går gränsen mellan lycka och olycka?

När en väninna pluggade till socionom och skulle lära sig hantera människor med problem så berättade hon att riktlinjen går vid 50%. Folk är så ängsliga över att inte vara tillräckligt lyckliga att varje liten diskussion i ett förhållande ses som ett hot. Men det är helt naturligt att vara oense och är man bara sams och glad hälften av tiden, ja, då får förhållandet anses som lyckligt. Eller iallafall godtagbart. Det finns ju de som hävdar att bråk är passion och ger krydda åt samlivet, medan andra aldrig sagt ett ont ord till varandra.

Jag känner mej sällan lycklig "i mej själv" men jag tycker definitivt att jag haft lyckliga förhållanden. Kanske inte genomgående, men jag känner mej oftast lyckligare ihop med andra än ensam. Jag har aldrig varit otrogen, men när det varit som närmast har det inte berott på att jag ville lämna mitt förhållande. Inte alls! Så jag tror inte det är så enkelt att bara olyckliga är otrogna. Förfärligt nog tror jag det är möjligt att svika någon man älskar över allt annat. Inte minst för att det är så lätt att svika sig själv.

Det är nu ni andra skriver egna reflektioner på ämnet.