Kanal 9 visade ikväll The Vagina Monologues. Jag hade nog förväntat mej något lättsmält krogshowsaktigt, kanske för att jag förknippar Kim Anderzon till den sortens underhållning. I tv-versionen så varvas dock Eve Enslers föreställning med intervjuklipp med kvinnor om deras vaginor och det finns ingen känsla av tillrättalagda skämt som ska driva med skillnaderna mellan kvinnor och män.

Jagperspektivet är så avväpnande. Antijagperspektivet likaså. Främlingsskapet inför det egna könet, rädslan för att råka få syn på det, att röra vid det, ägna det alltför mycket uppmärksamhet. Förfäran över hur fult det är, hur det luktar, hur illa det blivit behandlat, hur det förrått och generat en själv.

I dagarna fick jag (och vidarebefordrade) ett mejl om fejkade orgasmer. Otaliga frågor om hur och varför kvinnor fejkar inför män, och vad som skulle krävas för att våga sluta. Jag kände inte igen mej i resonemanget eftersom jag aldrig någonsin fejkat. Jag ljög en eller två gånger när jag var 16 eller 17 när min kille undrat om jag kommit och jag generat svarade ja för att slippa diskutera frågan. Jag hade ännu aldrig fått en orgasm och tyckte att allt som rörde mitt kön var ruskigt genant och skamfyllt. Det skulle inte ägnas någonsomhelst uppmärksamhet. Men sedan jag blev orgasmisk har jag aldrig någonsin förnekat mej på den punkten i en relation och mina partners har som tur är varit hängivna och engagerade i frågan utan några påtryckningar från min sida.

Måste jag nu ensam föra ickefejkerskornas talan? Ja, det är synd att en massa kvinnor fejkar, men hur är det då inte med alla dessa män som bara får utlösning och sällan eller aldrig upplevt en orgasm? Män som är så hej och tjenis med sin penis verkar bara få tillfällig lindring, och jag förstår om det känns som om man måste på det igen om man inte upplevt ett rejält skalv!

Jag kan få små och stora orgasmer, multipla staccattoorgasmer, långa konvulsioner som ger livmoderskramp efteråt, jag kan få snudd på utomkroppsliga upplevelser, medan mina partners fått i det närmaste identiska klimax varenda gång. Ibland är utlösningen kraftfullare än andra gånger, ibland är passionen starkare än andra, men den rent fysiska upplevelsen verkar vara grymt förutsigbar. Själv vet jag aldrig i förväg hur min kropp kommer reagera! Det är en resa och ett äventyr med överraskande vändningar och oväntade upplösningar.

Men åter till vaginamonologerna.

Jag blev oväntat berörd av berättelserna. Tårarna sipprade fram flera gånger och jag insåg att det ligger mycket gammal smärta nånstans därinne. Som en gemensam minnesbank som delas av kvinnor om det smärtsammaste. Om underkastelse. Om rädsla, om våld och om rädsla för våld. Mina erfarenheter kan inte jämföras med kvinnornas i ett bosniskt våldtäktsläger, ändå har jag en primal förståelse för vad de gått igenom. Jag är lyckligt lottad, ändå har jag sorg och smärta kvar. Och ilska. När den flammar upp, vilket lyckligtvis sker sällan, är det med helveteseldars raseri och den låter sig inte resoneras med.

Jag har ingen bra relation med min vagina. Jag talar inte om det obehindrat, trots att jag inte vill tycka att det är anstötligt så vill jag helst inte befatta mej med ämnet. Och jag vill sannerligen inte höra andra kvinnor prata om sina vaginor!

Ändå skrattade och grät jag när jag såg The Vagina Monologues. Jag antar att det är ett oavslutat kapitel, det om min vagina och jag.