När jag var liten var min mormors hem fyllt av veckotidningar av olika slag: Allers, Vi, Husmodern, Svensk Damtidning och en massa andra. Särskilt studiet av Svensk Damtidning ledde förmodligen till mitt morbida intresse för kungligheter, och det trots att jag ser mig själv som republikan. På sjuttiotalet var Caroline av Monaco ständigt i blickfånget. Ung, vacker och lite naiv gifte hon sig med den där gamle fule Philippe Junot. I kretsen kring Caroline befann sig Robertino Rossellini, son till Roberto R och Ingrid Bergman och bror till Isabella. Var är du nu, Robertino? Vad blev det av dig?

Under natten har Guldbloggen nedkommit med ännu en deltagare:
Presens konjunktiv!

Välkommen in i Guldgänget!

Det finns symboler som mer än allt annat signalerar kvinnlighet. Långt hår är en suverän markör för detta, liksom långa naglar. Och höga klackar. Det finns ännu fler, och jag är fullt medveten om att en del av dem kan göra tillvaron opraktisk för sin innehavare, men när hon ändå väljer att bära dem tillåter jag mig att uppskatta det.

Det finns kvinnor som investerar femsiffriga belopp i skor på ett år, och om de vill ha uppmärksamhet så bjuder jag gärna på den. Själv har jag ett par av min kvinnas favorithögklackade på fönsterbrädan i sovrummet. En vacker syn när jag vaknar och hon inte är där. Ett ”object of desire” alla gånger. Och det finns väl inget som påverkar ett par redan vackra kvinnoben i lika hög grad som höga klackar. Eller hennes gång.

Ett och annat höjt ögonbryn brukar det orsaka när jag emellanåt berättar om min syn på saken. Åhörarna säger inte så mycket, men jag har känt hur begreppet fetischist farit genom de församlades kollektiva undermedvetna vid fler tillfällen än ett.

Vad säger ni?

Andra bloggar om: högklackat, kvinnor, kvinnlighet