Förakta inte värdet av pengar.
Förstå vilken skillnad i livskvalitet det blir när min inkomst plötsligt ökar med 50% i ett slag. Från 6.000 till 9.000. Och med den nya inkomsten får jag alltså leva på vad som skulle kännetecknas som hälften av en ganska låg lön. Perspektiv, mina damer och herrar. Har ni nån aning om vad mycket man får försaka när man inte ens har nog för livets nödtorft? Allt ger dåligt samvete. Att ta bussen ner till stan, att köpa ett halsband eller ett nagellack, att köpa sig en dagens för nöjet att äta ute.
Det var år sedan jag hade råd att gå ut och ta en drink. Jag har heller inte varit på bio eller hyrt en film. Man måste hålla igen på allt. Vill man känna sig syndig köper man en chokladkaka. Vill man känna sig som en mycket dålig flicka köper man ett plagg som inte säljs för halva reapriset.
När det pratas om vikten av rätt handväska och att kvalitet måste få kosta, småkluckar jag lite. När folk säger att smärtgränsen går vid 12.000 är det en så astronomisk siffra att väskan kunde varit gjord av E.T.s hud. Själv har jag en hel drös handväskor, så jag förstår till viss del suget. Skillnaden är att mina är köpta på second hand för 20-30 kronor.
För att fira att jag blivit nyrik bjöd jag mamma på Pizza Hut igår. Jag som aldrig har råd att äta ute har än mindre möjlighet att bjuda. Men här skulle pengarna rulla! En månadsmeny för 99:- lovade dock mer än det höll för och mamma var på sitt allra mest gnälliga humör. Salladsbaren var urplockad och såg vissen ut, inte fyllde de på fast de lovat, varför fanns det inte fler pizzor att välja på… och när de väl kom in var de förstås för små. Får man bara en var??? På lunchbuffén får man äta hur mycket man vill för 69! Ni förstår att mitt humör sjönk va? Vi åt under tystnad och jag började ångra hela tilltaget. Min plånbok skulle vara två hundralappar fattigare och allt jag fick för det var missbelåtenhet. Jag som var på firarhumör.
Den som inte förstår att värdera pengar måste ha för mycket. Det är iallafall så jag ser på saken.
